Karaoke queen

TV-LICENSAVGIFT

2006-10-12T21:26:00.000+02:00

Vad trött jag blir!!!!

Visst är det skamset av en kulturminister att inte betala Tv-licens!
Visst är det något fel när en statlig kanal tar ut avgifter och inte ens dom som styr Sverige vill betala avgifterna. Men kom igen, jag förstår dom som inte betalar!

Jag tror jag har en idé...
Väldigt många i Sverige betalar ingen Tv-licens. Vad kan det bero på? Antingen är det för att det är så lätt att komma undan det, eller så är det för att Sveriges Television har så tråkiga program.

Jag tycker man ska avskaffa Tv-licensen. Dom som vill se vissa program på ettan och tvåan kan betala för det. En licens i Sverige kostar per hushåll i dagsläget 1968:- per år. Dvs 164:- i månaden och det blir ca 5,50 per dag. Delar man det vad det kostar per program som visas per dag i ettan och tvåan så blir det inte mycket penningar. Men jag tror ändå att staten skulle få in mer pengar om folk fick "punktbetala" program som de vill se. Tänk Er om en del av Sverige vill se Folktoppen. Att se Folktoppen kan vi säga kostar 5:- 5 x 2.000.000 hushåll(nu tror ju inte jag att Folktoppen har så många tittare men ändå...) det blir 10.000.000:- på ett program.
De programmen som inte har så många tittare riskeras att läggas ner självklart. Men om jag behöver betala ca 5:- per dag för något jag inte tittar på så lider ju jag för det.
Jag kan nog inte ens komma ihåg när jag såg på ettan och tvåan senast.
Nu tillhör jag ju de laglydiga som betalar licens.
Visst det är skitpengar, jag tycker jag kastar dem i sjön.

Jag tycker att Sveriges Television ska känna av konkurrensen och samtidigt göra bättre program. Vi lever ju i ett land där det finns konkurrens om allting. Så varför ska en TV-kanal (som jag känner det som) få stöd från staten, som ändå inte verkar bry sig speciellt om kanalen.

Nej, här krävs punktinsats.
Folk får betala för de programmen i SVT som dem vill se.
Får SVT sedan in tillräckligt mycket pengar så kan de snabbt utröna vilka program som folket vill se och sedermera lägga ner det andra. Det är den världen vi lever i. Konkurrens och valfrihet. Inget dumt i det.
I dagsläget så kan folk betala för att ringa in till olika evenemang som visas på Tv. T ex röstning vid melodifestivalsammanhang. Så då kan ju folket lika gärna betala för program som de dagligen vill se, som är intressanta just för dem.

Eller om detta blir för stort problem, reklamfinansiera SVT då istället, för jag tillhör dem som kanske ser på SVT kanalerna MAX en timme i veckan. Nu betalar jag uppenbarligen för att se på SVT 5,40 per dag... det är ju inte heller rätt. Det är ju som att gå och handla och säga till kassören att: "Jag betalar det här, men jag kommer inte att använda mig av det." Kassören skiter ju i vilket i och för sig, men jag slänger ut pengar för något som jag inte kommer använda mig av.

Har jag fel????

Jag har en teori på LOST

2006-10-11T22:13:00.000+02:00

KANSKE LÖSNINGEN PÅ LOST

Jag tror att det är såhär...

Efter kvällens avsnitt när Desmond kommer tillbaka och han sa att hur han än försökte åka från ön i segelbåten så kom han tillbaka till den.

Då singlade tio-öringen ner för mig...

Självklart är hela ön en gigantisk magnet. Kompassen på båten visar fel och därför kom han tillbaka. Hur kom jag att tänka på detta då?
Jo under hela Lost-delarna har vi någon gång noterat att det är ett starkt magnetfält nere i luckan där dom trycker in koden på datorn. Vad gör koden då? Kanske är det så att när koden slås in igen så aktiveras magnetfältet återigen. Inget annat kommer att hända om de inte slår in koden, inget annat än att magnetfältet försvinner.

Alla är involverade i ett experiment för att se hur människor reagerar tillsammans och i pressade situationer. Flygplanet kraschade på ön för att kommunikationen och radarn fick spel, återigen pga magnetfältet.

Tolken

2006-08-27T20:36:00.000+02:00

Nicole Kidman spelar en tolk vid namn Silvia Broome. Hon jobbar åt FN för att tolka. En kväll när hon återgår till jobbet när ingen annan finns där, så hör hon något som hon absolut inte ska höra. Ett mord planeras på en afrikansk statschef. Hon vänder sig till FBI och får hjälp av Tobin Keller (Sean Penn), dels för att få rätsida på det hon hört och för att själv få skydd. Men Tobin har svårt att tro på Sylvia. Ju mer han gräver fram om henne, desto mer invecklat blir det. Hon behöver hjälp, och det snabbt.

Det är inte många filmer som jag känner att jag skulle önska att den höll på längre. Den här tog slut för fort och då höll den ändå på i drygt 2 timmar.

Mycket bra film. Absolut sevärd!

Rockstar

2006-08-27T20:32:00.000+02:00

Varför varför varför???!!!!!!

En kille (Mark Wahlberg) har stora drömmar att bli en rockstar. Han har en dröm och den blir sann. Filmen är kantad av sex, drugs and rock n roll.
Visst... behövs det göras en film som visar en rockstars mörkaste leverne? Alla vet väl att det inte är guld och gröna skogar? Det är väl inget nytt?

Domino

2006-08-27T20:25:00.000+02:00

En rapp, snygg filmad film. Helt klart.
Bra skådisar, eller vad sägs om Mickey Rourke (jag hade svårt att se att det var han), Christopher Walken och Keira Knightley.

Denna film handlar om Domino (Keira Knightley) som har haft en tuff uppväxt och söker sig till ett litet annorlunda jobb... Som prisjägare.
Hon jobbar åt Ed (Mickey Rourke) och blir insyltad i diverse olika händelser. Klart sevärd. Missa den inte... och OM jag ska klaga på något så är det väl att Keira Knightley känns lite för ung för rollen som en råbarkad prisjägare.

Men den är typ en riktig historia. Eller som jag har för mig att det stod i början This is a real story... kind of

The final cut

2006-08-27T20:14:00.000+02:00

Vilken idé!!! Vilken lysande filmidé, men synd att den faller platt bara.

Tänk dig att när du föds får du ett chip inprogrammerat i hjärnan som spelar in allt du gör under din livstid, för att när du dör får dina närmaste en "återupplevelse". Istället för en begravning med kista och allt så visas en film om ditt liv, sett ur dina ögon. Redigerat till 1.40. Va är det inte strålande?

Robin Williams spelar redigerare, denne arme stackare som får titta igenom en människas liv och ta ut alla godbitar. Självklart ska det visas till den dödes fördel. Vilket blir lite svårt när en högt uppsatt medborgare har utövat incest och hemskheter. Vilket blir problematiskt.
Men det skruvar till det hela när han ser sin barndomskompis på samma film som ska vara död sedan länge. Självklart skapar detta lite förvirrelse.

Lite mer paranoia, lite mer mord, lite mer av allting skulle inte ha skadat. Istället får vi följa Robin Williams torra karaktär, där han utan några som helst känslor tittar på folks mörkaste egenskaper.

Synd, men smaken är ju som baken...

Inside man

2006-08-20T23:22:00.000+02:00

Idag såg jag "Inside man", mycket bra!!!!

Polisen Frazier (Denzel Washington) är förhandlare. Han kommer in i en soppa som ser rent omöjlig ut att ta sig ur. En grupp bankrånare tar sig in på en bank och Dalton (Clive Owen) leder denna trupp om 4 rånare.
Men dessa rånare är inte ute efter bankens pengar. De är inte intresserade av valvet. De ställer inga direkta krav. Frazier känner det som om de sitter och väntar på att rånarna ska ställa krav. Men det tar lång tid innan det kommer.
Något verkar inte stämma.

Samtidigt sitter bankägaren, Arthur Case (Christopher Plummer) på sitt kontor och svettas. Han har ett mörkt förflutet som finns i ett bankfack på den banken som rånarna befinner sig på.

Mycket spännande film. Kan varmt rekommenderas.

Jag har förresten läst någonstans att Denzel inte kysser någon av sina motspelerskor i filmer för han vill ta hänsyn till sin fru. I tidigare filmer jag sett med Denzel har jag faktiskt inte sett honom göra det heller. Men nu gör han det.

Bra film kan rädda en dag...

2006-08-20T22:53:00.000+02:00

Ja, jag behöver inte mycket för att min dag ska bli bra. 2 bra filmer på raken och så är lyckan gjord. Sedan kan det ju vara så att det är mycket beroende på hur man mår och i vilken sinnesstämning man är i, när man ska titta på en film.

För några dagar sedan så såg jag först "Elizabethtown" och sedan "I hennes skor".
Filmerna i sig är väl ganska tragiska.

Vi tar då "Elizabethtown" först:
Drew Baylor (Orlando Bloom) är en drömmare. Han har uppfunnit en ny sko som ska förändra världen. Men självklart går det åt pipan. Företaget han lanserat sin idé till förlorar fruktansvärt mycket pengar på denna sko som ingen vill ha. Självklart blir han av med jobbet och i hans förtvivlan så är han i stånd till att begå självmord, han ser allt i svart. Då ringer telefonen och hans syster säger att deras pappa har dött när han har besökt sin hemstad Elizabethtown. Han måste åka dit och se till att pappan kommer hem för att få begravas hemma. Han åker dit själv för att hans mamma (Susan Sarandon) vill inte åka dit för att hela ortsbefolkningen tittar snett på henne, sedan dagen hon träffade Drew´s pappa. På färden träffar han Claire (Kirsten Dunst) som är en charmig flygvärdinna, som är ihärdigt flirtande mot Drew. Det blir en spännande och charmig resa man får följa med på och det var jag glad över att jag fick.

"I hennes skor":
Maggie (Cameron Diaz) och Rose (Toni Colette) är systrar och rivaliserande sådana. Maggie är den flirtande, oansvariga systern som lever på sitt utseende och tar dagen som den kommer. Rose är den ansvarsfulla, mogna systern som aldrig direkt haft tur med män.
Det gör ju inte saken bättre när Maggie har sex med Rose's kille i Rose's säng. Rose kommer hem och ser detta. Det är hemskt att se och man lider verkligen med Rose.
Hade det varit en vän som gjort detta hade man klippt banden, men det är inte så lätt när man är systrar. Maggie försvinner för att ta upp kontakten igen med sin mormor (Shirley McLaine) som bor i ett område för pensionärer. Hon har inte träffat sin mormor sedan hon var liten. Maggie får lära sig att ta mer ansvar och Rose har ingen aning om var hennes syster är och hon är orolig. Rose säger upp sig som advokat (eftersom hennes kille jobbade på samma jobb) och hjälper folk gå ut med hundar istället. Livet förändras för dem båda på olika håll men till det bättre.

Ovanstående filmer var klart sevärda, mysiga och glada. Trots den mörka historien, deppiga som fanns i de båda filmerna. Men de gav en känsla av hopp i alla fall.

Film igen...

2006-08-03T13:09:00.000+02:00

Igår gick jag ner till min lokala ICA affär och hyrde film. Jag tittade på de senast inkommande nyheter bland filmer och tog då "Libertine" med Johnny Depp, som för övrigt är en otroligt bra skådespelare.
Han spelar en playboy, en 1600-tals poet med namnet Earl of Rochester. Filmen är väldigt mörk, en ångestladdad film. I början när Rochester tittar in i kameran och säger: "Ni kommer att hata mig, här är min historia." Så tror jag honom. Jag är helt övertygad om att Johnny Depp ska se till att jag hatar honom och det gör jag. Vilken vidrig människa men ack så sorlig. Rochester levde ett utsvävande liv med vin och kvinnor som fick betala sig bittert. Hans "mission in life" var att inte vara omtyckt. Tyckte någon om honom så hade han misslyckats. Men det är ju konstigt att hur skitigt, rått och rakt på sak denna film är så är den smått romantisk. Men 1600 tals filmer har ju benägenhet att vara romantiska vad den än berättar...
Det är svårt att balansera det vackra svarta ångestladdade med könsord i nästan varannan mening och ändå få filmen att vara vacker. Men dom har lyckats... Något jag tyckte var synd var att John Malkovich var ganska blek som Kung Charles den II

Johnny Depp har ju sagt vid flertal tillfällen i intervjuer att han inte söker de "säkra" rollerna, utan han vill utmana sig själv och det kan floppa rejält. Men han har ju lyckats med sina roller hitills. Jack Sparrow i Pirates of the Caribbean var ju tydligen tveksam från början och det var många som inte trodde på karaktären. Men "good old Johnny" fixade det också.

Jag är ju ingen censurmänniska, inte alls. Men filmen är från 11 år eller rättare sagt "Lämplig från 11 år" står det på fodralet. Om jag hade barn så skulle jag inte sätta dom framför denna rulle. Inte för att den är hemsk eller läskig, utan för meningarna som kommer ut ibland. Som sagt var... könsord i nästan varannan mening.

Smaken är som baken... delad

2006-03-24T23:48:00.000+01:00

Jag har sett en hel del filmer den sista tiden. Dock inte nya, men filmer jag velat sett. Hur kan man egentligen recensera i film OCH i musik? Det är ju omöjligt.

Jag har just nu sett slutet på Armageddon för 20:e gången säkert, och ingen film kan få mig att VARJE gång, börja gråta som den. I den scenen när Harry Stamper (Bruce Willis) beslutar sig för att bli ett med asteroiden, för att rädda jorden från undergången. Visst den är amerikaniserad och overklig men det finns ändå en känsla i den. Så starkt sorglig, men ändå rolig med rappa repliker OCH en otroligt bra musik.
Jag är ju helt galen i filmmusik. Armageddon är en av många filmer där jag fastnat för filmmusiken, en annan film där jag kan rekommendera musiken i är, The Rock.

Om vi då återgår till ämnet...
Om man tar en kvällstidning som expresen, har just Armageddon bara fått två getingar.
För att roa och nöja dom recensenterna så krävs det flerfaldigt oscarsnominerade filmer och vår egen regissör som Bergman filmer får ju högt betyg varje gång men SORRY Bergman. Jag kan inte hålla mig vaken i dina filmer. Jag somnar varje gång. OCH JA, Fanny och Alexander ÄR för lång! Då blir det en annan kanal på Tv'n jag sätter igång.

När jag ser en film så vill jag fly från verkligheten, är det inte det som är meningen med film. Att man kan komma från vardagen?
Vad är bättre då än att följa med ett gäng oljeborrare för att rädda världen från en framfarande asteroid?

Jag kan slå vad om att när Brokeback mountain visas på tv så kommer den garanterat att få 5 getingar... ja kanske 4 då... och den slog inte an på någon sträng hos mig.

Men smaken är ju som baken... delad.

Men om ni som läser här tycker om filmer som The Rock, Armageddon, Matrix och liknande, så kan ni titta in här då och då, för jag kommer att själv skriva om filmer som jag sett och vad jag tycker om dem... ja, jag blir en egen recensent.. Ha ha ha ...

Är jag hjärtlös?

2006-03-02T20:50:00.000+01:00

Just nu pågår en tv-program om svullo. Det var tyst om honom ett antal år och han kom väl aldrig tillbaka. Han var ju "het" på 80-talet. Okej då. på 90 talet då...
Jag blir så less av dessa program som ska visa kändisar som kände en annan kändis som dött tragiskt. Undrar om de verkligen kände honom? Hur han var som komiker var ju inte så svårt att se eller förstå. Det var ju bara att knäppa på tv'n.

Jag tycker Svullo var bra när han kom. Det var nytt och spännande rebelliskt. Men idag betyder det egentligen ingenting och det kände väl han också. Den humorn han körde då är ju egentligen barnmat nu.
Jag kommer ihåg när han var på mitt första jobb och skulle ta emot en guldskiva för "För fet för ett fuck" med Electric boys. Han gick på kryckor då för han hade gjort illa benet och jag frågade honom snällt om jag fick ta en bild av honom och han grymtade väl till ett "ja". Men då var det stort... (Här skulle jag velat ha lagt in bilden som jag tog men det gick inge bra...)

Och det är samma sak som Magnus Uggla hade som titel på en skiva: "Varför ska man ta livet av sig när man ändå inte hör snacket efteråt."

Det i allra högsta grad skulle väl Svullo hålla med om eller så brydde han sig inte ett dugg om det...

Singel... ett minne blott...

2006-02-19T23:30:00.000+01:00

Jag trodde aldrig det skulle kunna hända mig, men nu har det hänt. Jag har hittat min själsfrände och det via hjälp av min dator. Jag ska berätta storyn lite kort... min kusin var hemma hos mig och skulle hjälpa mig med datorn i oktober och behövde ha hjälp med en grej. Min kusin la upp honom på min msn messenger, det var tyst i några månader och på juldagen så fick jag ett meddelande på min msn från honom. Vi har skickat meddelanden fram och tillbaka och sedan blev det telefonsamtal och vi bestämde oss för att nu var det verkligen dags att träffas och det ordentligt.
Han skulle åka från Karlstad och den 27 januari åkte vi på en kryssning till Åbo. Vi möttes för första gången på Siljaterminalen. Helt galet! Men det var så naturligt på något sätt. När jag kom fram till terminalen ringde jag och frågade vart han var. Han sa: "Jag kommer nerför rulltrapporna snart." När han kom ut via dörrarna så kände jag på en gång: "Det här är helt rätt!"
Jag har aldrig känt såhär. Min mamma brukar säga: "Du måste ju gå ut för sparvarna kommer inte flygande in i munnen på dig." Men i själva verket gjorde sparven det. Ingen ringde på dörren men han fanns i min dator, så i princip var han i min lägenhet hela tiden :->

Han är den mest omtänksamme mannen jag någonsin mött. Men hade det varit en vanlig spraydate så hade jag aldrig vågat köra en kryssning med någon jag inte kände. Nu var det min kusins kompis så jag kände mig trygg i mitt val av att åka iväg med honom. Sanningen är den att jag tror vi känner varann bättre än många andra med tanke på att vi har börjat i den rätte änden. Dvs, att PRATA. Nu är allt totalt i harmoni. :->

Skäms på mig...

2006-02-19T23:22:00.000+01:00

för att jag inte skrivit om hur det gick på uppträdandet på gospeln. Men jag har det färskt i minnet som om det var igår. Utav någon konstig anledning så känns det som om det här var det största som kommer hända i min sångkarriär. Eller så är det en efterhandskonstruktion, eftersom absolut ingenting har hänt sångmässigt efter det... Allt gick otroligt bra fick till och med köra extranummer på den låten, och jag kan säga att sjunga inför 2000 pers var en kick utan dess like. Nu känns det som om jag inte kan "toppa" det som hände där. Så jag får väl gå in på en annan bana. Jag funderar starkt på att sjunga blues nu. Min röst är tydligen perfekt för det. Mamma sa till mig för någon månad sedan..."Sluta aldrig sjunga" och det ska jag inte göra heller. Men jag har på något konstigt sätt trappat av. Sjunger inte lika mycket längre, inte hemma och inte någon annanstans heller för den delen. Hela min kropp skriker efter att jag måste sjunga och det måste jag göra helt klart, och det för MIN skull inte någon annan.

"Å nå'n däruppe måste ha sett mig..."

2005-10-17T22:46:00.000+02:00

"... å tänkt att nu så är det väl ändå hennes tur..."

Så känns det verkligen! Helt galen känsla! Har jag hittat nå'n kärlek? Nej. Har jag fått löneförhöjning? Nej. Har jag vunnit på lotto? Nej.
Men Jag får sjunga solo i Filadelfiakyrkan den 14/11.

I 3 säsonger har jag varit med i gospelkören "Du kan sjunga gospel" med Gabriel Forss som körledare. Inför varje "avslutning" som vi haft har det lottats ut solister som ska sjunga. Det är 2 solister på varje låt. Det stora eldprovet har ju varit våra slutkonserter vi haft. I två säsonger så har det lottats, vilka två som ska få sjunga på ca 4 låtar och jag har skrivit upp mig på varje låt för att överhuvudtaget få en chans till att få sjunga solo. Men Icke, jag har hela tiden sagt: "Han däruppe vill verkligen inte att jag ska sjunga i hans kyrka." Och så har det varit. Jag har inte befunnit mig på gospeln så mycket den här säsongen. Jag har väl varit där 2 gånger av 5 tror jag det är.
Jag hade mentalt lagt ner tankarna på att få chansen att sjunga solo. Förra veckan var det uppskrivning på listor för de som ville sjunga solo och idag var sista chansen. Jag kände väl att hoppet inte var så stort eftersom vi är väl ca 650 personer i kören och det finns en hel del personer som är såsom jag, som vill stå däruppe på scenen och få sjunga. Att med en skräckblandad förtjusning få stå där. Jag älskar känslan man får när man tyst tänker: "Vad har jag gett mig in på. Varför utsätter jag mig själv för det här?" Det är just de känslorna som jag eftersträvar.

och nu så är det verkligen min tur. Jag och en tjej ska sjunga "Ain't no mountain high enough". Hon är en klockren sopran och jag är tenor så jag sjunger som kille på den låten. Kan inte bli bättre. Så nu är det bara att hålla tummen att det går bra. Hörs vi inte innan så gör vi det garanterat efter konserten.

XANADU

2005-10-08T13:11:00.000+02:00

Ja nu har jag vandrat en sväng på memory lane igen...
När jag var liten så gick det en film på biografen (inte så speciellt länge) som hette Xanadu. Den kom 1980, vilket innebar att jag var runt 10 år då. Bara att gå på bio var ju spännande. Vad jag kommer ihåg från filmen var väl inte så fruktansvärt mycket mer än att Olivia Newton-John var med och Elo spelade filmmusiken och att de åkte rullskridskor genom hela filmen och nu pratar jag inte om inlines, utan skridskor med fyra hjul på. Bra musik och jag kom ihåg att jag flöt bort som i en annan värld när jag såg den. Den var ju så bra!. Okej, som sagt jag var 10 år då och 35 nu.

Jag gick in och beställde filmen på dvd för 69 kronor och den var väl värd det för att få återuppleva en liten känsla från den tiden.

Den var ju så fruktansvärt DÅLIG! Men jag håller fast vid att filmmusiken fortfarande är bra. Det här med rullskridskorna var ju spännande bara det. Det gick väl halvknackigt och VARFÖR? Varför sätta skådespelare på rullskridskor som uppenbarligen åker som om de ser ut att vara skitnödiga?! Den som klarade den utmaningen med bravur var Gene Kelly (japp han var också med i filmen) Storyn var tunn och skådespeleriet hankade sig fram.
Så vad gjorde jag då? Jo jag smålog genom hela filmen och sjöng med i låtarna. Ibland skrattade jag så jag grät. Jag har aldrig sagt förut om en film som jag kommer göra nu... men den är värd att se bara för att den är så superdålig.
I slutet på filmen så tänkte jag: "Fan, den här filmen skulle säkerligen funka bättre nu. Varför inte sätta Richard Gere i rollen som Danny McGurie (Gene Kellys roll), Orlando Bloom som den kärlekstörstande Sonny Malone och Charlize Theron som den svåråtkomliga musan Kira.
Lite bättre effekter och skådespeleriet lär ju funka utan problem eftersom de kan sin sak.
Ron Howard tycker jag ska regissera filmen.

Jösses, det skulle kunna bli hur bra som helst och åttiotalet är ju hett nu så det är ju bara att köra på!

Gå gärna in på länken och kolla trailern till filmen....
http://www.imdb.com/title/tt0081777/trailers

Gospeln har börjat igen...

2005-09-09T23:21:00.000+02:00

Det har väl varit delade känslor det här med gospeln den här säsongen.
Jag är inne på min tredje och börjar redan känna mig gammal i gården. Det är mest nya som börjat i kören. Mer än hälften är nya. Men det är klart att så fort man kommer dit så inser man ju hur kul det är.
Deras gästbok är ju också en galen historia för sig. Vissa är fanatiska över kursen och nästan mässar hur roligt och trevligt vi har det. Vissa är skeptiska till just det jag skriver om här nedan. Andra känner att man är orättvist behandlad för att man inte får följa med på evenemang för säkerhetsrisker osv. för att vi är för många, ni vet först till kvarn syndromet.
Vissa verkar bara ha lyckats halka in på sajten och tycker mycket ändå... har synpunkter på det fast dom inte har en aning om vad de snackar om.

Det har ju varit lite blandade känslor överhuvudtaget när man går in och läser i gästboken på deras sajt. Många undrar ju vart alla pengar tar vägen och varför det kostar så mycket vilket redaktionen har varit ganska snabba på att försvara sig inför.
Sedan kan man ju kalla det för penninghunger från kursarrangörernas sida. Bara att anmäla sig och få ett nytt klippkort för just säsongen kostar 1000 spänn. Sedan har ju det här blivit en så stor grej att det nästan gått överstyr. Vi är väl närmare 600-700 pers och den som är snabb i huvudräkning får då fram att dom får drygt en halvmiljon för det.
Sedan kommer då det här med inspelning av skivor som vi gjort som vi betalar för själva. Vill vi ha en kostar dom 110:-/st.
Men det är ju så att vill man inte betala för det så är det ju lätt att inte ens anmäla sig, det är ju inte någon som tvingar en.

Men det här är ändå sista säsongen jag är med på. Jag måste gå vidare och testa nya saker inom sången. Måste börja på någon blues kurs där jag får sjunga solo. För sjunga solo är ju det jag vill.

Clabbe i Idol har väl både rätt o fel...

2005-09-06T20:49:00.000+02:00

Jag sitter just nu och tittar på Idol 2005 på tv. Visst är det bra tv och underhållande men man kan ju bli lite mörkrädd att såpass många har gått vidare från skuggjuryn till den riktiga juryn i tron att de kan sjunga. Sedan blir de flesta nedslagna i skorna rått och brutalt. Men Hey, det är kul att titta på och självklart ska man ju inte söka till ett sådant program om man har en viss osäkerhet på ifall man kan sjunga eller inte.
Men jag hakade upp mig på en sak som Clabbe sa. Bara för att jag är över 30 så tog jag då självklart åt mig... Ha ha ha.

Han menade på att är man över 30 och inte kommit längre än att vara till exempel trubadur och hamnar inför en jury på Idol så kan man inte förvänta sig att komma så mycket längre än så...
men HALLÅ! Jag kan ju säga som så att om det fanns ett liknande koncept när jag var sjutton. Det vill säga år 1987! så hade man ju fått bättre förutsättningar.

År 1987 så fanns det inte karaoke, inte tillägg till gymnasielinjer där man fick inrikta sig mer på sång och musik i samma utsträckning som idag. Det fanns inte sådana här program på tv'n. Kom igen, närmare underhållning på tv än "Två och en flygel" och "Kryzz" fanns väl inte? Kolla in länken wikipedia och sök på 1987 så fattar ni vad jag menar! TV 3 startade 31/12 1987!

Nu menar ju inte jag att jag skulle varit storstjärna idag om förutsättningarna hade varit annorlunda men jag tror ni fattar vad jag menar. Det som förvånar mig är att det inte är fler över 30 som sökte till Idol, eftersom fler än jag måste ju känna ett starkt behov av att få sjunga av sig och uppleva sånt som många i min ålder inte fick uppleva när de var tonåringar.

Nej, fram för ett nytt koncept. Varför inte Blues-inriktning (Blues 2005) för de över 30!

Men jag saknar verkligen programledarna David och Peter. Eller rättare sagt Peter och David!

Idol 2005

2005-09-05T10:11:00.000+02:00

Ja, vad säger man... är man galen i att sjunga så är man.
Jag har ju inte varit inne och skrivit på min blogg på ganska länge innan min kanondröm jag hade häromveckan.
Men eftersom min blogg inriktar sig på sång och musik så kan jag inte förstå att jag totalt har missat att berätta att jag sökte till Idol 2005. Att hitta en låt som låter bra acapella och inte har för mycket "dö-tid" i, var otroligt svårt att hitta. Trots att jag som karaokevärdinna har ca 150 låtar jag kan sjunga utan problem, så var ingen av dem de rätta.

Varför sökte jag då?
Ja, inte var det för egot för det kan ju smulas sönder ganska snabbt. Men jag kände i varje ben i min kropp att det här var något jag verkligen MÅSTE göra. Annars skulle jag ångra mig för resten av mitt liv. Inte för att jag trodde att jag skulle bli idol. Jag faller ju utanför ramen där med tanke på:
1, Jag är ju trots allt inte 17 år längre utan... 34 år!
2, När jag var yngre så var jag en riktig linslus, men nu försöker jag undvika allt som har med kameror att göra.
Men ändå... så gick jag dit. Bara för att jag älskar att sjunga. Men jag kan gott och väl vara lika lycklig att få sjunga inför gästerna på "min" pub där jag jobbar som karaokevärdinna.

Jag och en kompis kom dit vid nio på morgonen vid Grand Hotel. Vi var smått förvånade för vart var alla människor?? Men när vi kom på baksidan så insåg vi att det var där alla var. Vi ställde oss i kö och en säkerhetskille skrattade till lite och sa... "Kön börjar där borta." Aha, okej. Vi gick till fel ände alltså. Det var väl kanske 1500 pers före oss.
Detta var i slutet på maj och det var faktiskt svinkallt. Vi stod utanför i ca 6 timmar och man stod där snällt och väntade för man ville ju inte avvika från kön, ifall det skulle hända något.

När vi väl kom in så var det bara att sitta och vänta lite till. Där inne gick folk omkring och sjöng upp och sprang omkring som yra höns. Jag och min kompis satt och läste bok och köpte kaffe och godis. Trots att man fick vänta några timmar därinne gick ändå tiden förhållandevis ganska fort. När klockan var ca 17.00 så var det dags.

Av 10 pers så gick 1 vidare och vi sjöng inte för den stora stygga juryn, utan för 2 helt okända kvinnor. Jag satt sist av de 10 som hade hamnat i "fållan" En efter en kom ut med en besviken min, vissa grät och andra ryckte på axlarna. Men alla hade en sak att säga:
"Det var fruktansvärt!" Som sista person så var ju det här inte speciellt kul att höra och man höjde upp sin nervositet till bristningsgränsen. Jag blev uppropad och sedan var det bara att ta tjuren vid hornen.

Därinne satt som sagt två kvinnor. Det var en kameraman som såg ganska trött och sliten ut. En strålkastare. Och vet ni vad... jag njöt av varje sekund!
En av dom sa: "Jaha Jenny, vad ska du sjunga för oss?"
"Jag ska sjunga en låt som heter If this is it med Huey Lewis and the news."
"Okej det är bara att börja när du känner dig redo."
Jag gjorde så och sjöng en vers och en refräng. Som var exakt en minut. Det är den tiden man har på sig.

När jag hade gjort detta så sa en av dem: "Tack så mycket Jenny, men du är inte riktigt den vi söker för det här programmet. Men tack ska du ha."

När det var över så kände jag mig upprymd och glad över att det var över. Återigen hade jag fått sjunga inför människor jag inte kände och det räckte för mig.

Drömmar är tydligen viktiga...

2005-08-18T17:26:00.000+02:00

Tänk vad konstigt drömmar påverkar en... Och vad de vill säga. Jag är säkerligen inte den första som blir helt fascinerad över drömmarnas betydelse och OM de överhuvudtaget betyder något.

Till nattens händelser i drömmarnas värld då:
Jag har ju en crush på programledaren Peter Magnusson (jag vet det e fjantigt och omoget, men han e ju såå snygg och rolig)

Jag står i kö, det är en lång rad med snygga tjejer framför, som kråmar sig. Anledningen till denna kö är att alla står och väntar på Peter. Det är relativt lugnt i kön, det är absolut ingen hysteri. Peter, han går fram till varje tjej och pratar med henne. När han kommer till ett blont bombnedslag som står framför mig (kvinnan har allt som jag inte har till utseendet) han lutar sig fram mot henne och de pratar. Jag hör inte alls vad de säger. Plötsligt ger han henne en kyss. Då tänker jag: “Jaha nu är det kört. Han har gjort sitt val.”

Sedan kommer han fram till mig och ger mig ett stort leende. Han stödjer sin arm mot en vägg och lutar sig fram. Han frågar mig: “Hur långt är du villig att gå?”
Jag blir helt förvirrad. Jag vet inte vad jag bör eller inte bör säga för att samla pluspoäng. Men jag går efter vad mitt hjärta säger och jag tittar honom i ögonen och säger: “Hela vägen!”
Då ger han mig en lång kyss.

Helt plötsligt befinner vi oss på ett rum. Det är han, jag och en kameraman! Jag tycker det är skitjobbigt att kameramannen finns där. Vi ligger i sängen och pratar och blir filmade. Vi har alla kläder på oss i alla fall. Men jag tycker det är jobbigt att det blir dokumenterat allt vi säger och gör. Jag försöker vara smårolig för att inte göra bort mig inför Sveriges befolkning och inför Peter då. Jag är så livrädd för att inte vara bra nog.
Sedan kysser han mig igen.

Under tiden när vi kysser varandra kommer en man instormandes och börjar rota i lådorna och letar efter fingeravtryck.
Han säger: “Bry er inte om mig, jag är bara från programmet “Efterlyst”.
Han försvinner lika fort ut ur rummet.

Eftersom vi blev störda slutade det hela ganska abrupt. Kameramannen knäpper med fingrarna för att få min uppmärksamhet och säger: “Bra, vi hör av oss om du är den rätta.”

Snacka om att jag blev irriterad när jag vaknade! Jag fick ju inte veta om jag var den rätta.
Jag har i alla fall varit på ett otroligt strålande humör hela dagen.

Jag har hört att man ska skriva ner sina drömmar för att komma ihåg dem. Och det finns personer som menar att de drömmar man drömmer blir till slut som en långfilm. För varje gång man drömmer så finns det koppling till det man drömt tidigare. Så egentligen kan man säga att de drömmar man kommer ihåg under hela livet är en riktigt lång långfilm.

Frågan är bara om man får reda på hur det slutar när livet slocknar.

Gospelkonserter

2004-11-23T15:23:00.000+01:00

Ja, nu har jag varit med på 3 konserter och sjungit. Det har varit mäktigt som sjutton. Bra lät det också har jag hört från de som var där och lyssnade på oss.
Hon, jag pratade tidigare om som sjöng ganska illa, som var solist, blev rejält nedtonad.
I princip stod hon nästan bara bredvid den andra solisten och mimade...

Jag har redan bestämt att jag ska gå nästa termin som börjar den 7 februari, ska bli kul och se om kören har dubblats då.

En liten rolig grej som kommit ur det hela med mina två kurser är ett "personlig utvecklingsbidrag" som jag fått från jobbet på 1000 kronor. Jag sökte det innan mina två kurser startade i september och nu så fick jag pengarna. Så det var kul eftersom jag inte hade räknat med det alls.

Min andra kurs kommer vara denna torsdag och nästa, sedan är den slut. Egentligen borde den ha varit slut förra torsdagen men läraren har varit borta/sjuk så det har tidsmässigt blivit förskjutet.

Sedan är det konserten i Globen med Carola den 18:e december, det ska bli så kul! Vi ska träffas samma dag klockan fyra i Globen och träna lite innan. Hur vi ska komma in på scenen och så.

Jag har även märkt att min röst har blivit mer "bekväm", jag vet inte på vilket annat sätt jag kan beskriva det. Inte bara när jag talar utan även när jag sjunger. Jag behöver liksom inte harkla mig så mycket numer. Jag kommer lättare in i "rätt" läge. Den har blivit sångmässigt starkare också.
Till våren kommer jag nog även gå en blueskurs och ta enskilda lektioner hos sångpedagogen vi har som lärare nu på torsdagar.

Så allt rullar på, precis som det ska göra.

Okej nu e jag taskig, men va fan!!!

2004-11-08T22:59:00.000+01:00

Jag kan inte hjälpa det... jag har inte skrivit här på ett tag. Idag var sista kursdagen på gospelkursen och jag kommer tycka att det är många månader kvar innan den börjar igen den 7:e februari. Vad ska jag göra ända fram till dess?!

Men det var inte därför jag öppnade bloggen nu ikväll när jag kom hem...
Jag måste klargöra vissa saker:

1. Jag är självklart avundsjuk på de som ska sjunga solo, HerreGud jag är ju exhibitionist!
2. Det finns folk som inte kan sjunga, det är okej. Men då ska man inte anmäla sig till att sjunga solo!
3. Jag tycker synd om vissa personer som kommer att sabotera för sig själva, troligtvis för att de tror att de kan sjunga och inte kan det.
4. Jag vet att det inte är hela världen, det här med kursen. Men det skulle ju vara roligt om det vart ett bra resultat?! Eller har jag fel?

Varför är jag då så hiskeligt upprörd?
Jo, idag har vi fått höra de som ska sjunga solo. På måndag har vi konsert. Om ni är typen som gömmer er bakom soffan när det är Idol eller Fame Factory på tv'n för att folk sjunger så illa så vet ni vad jag pratar om.
Ikväll hade jag velat vara någon annanstans.
Inte för att sången skar sig i mina ådror eller att mina ögon tårades.
Utan för att jag led med personen som stod framme och sjöng. Jag tyckte synd om henne!
Jag tittade i smyg runtomkring mig och såg folk som grimaserade och vände sig bort, några höll för öronen. Det kan inte vara sant! Vad är det här! Vart är kameran?
Men det här är verkligt. Det är sant.

Om ni tror att jag överdriver så de som har fått biljetter kommer att bli varse! Så sant som jag står i kyrkan på måndag.

Sedan fanns det faktiskt några som kunde sjunga riktigt bra och det var ju roligt. Får se hur deras nerver håller på måndag. Jag hoppas verkligen att de kommer ha nerver av stål, det kan behövas.

Inatt drömde jag att jag blev jagad över hela Sverige. Folk hade satt ett pris på mitt huvud och jag var så stressad när jag vaknade i morse.
Jag undrar osökt vad min mardröm kommer bli inatt. För mardrömmar lär det bli.

Allt rullar på

2004-10-28T23:37:00.000+02:00

Gospeln rullar på, sångkursen rullar på och livet rullar på, med skrämmande fart.
Nu ska vår gospelkör sjunga med Carola i Globen den 18/12. Det ska bli så spännande. Men jag är lite orolig. Vi kommer ju ha våra egna konserter den 15/11 och 22/11. Sedan är kursen slut.
Lite mindre än en månad senare ska vi stå på scen i Globen och vi ska träffas där några timmar innan konserten för att veta hur vi ska komma in på scenen och så.
Det skulle ha känts bra att kanske sjunga igenom låtarna några dagar innan, så att allt sitter.
Men det har det inte varit tal om än i alla fall.

Det känns lite kaos-artat, men det löser sig nog.

Igår hade jag nog PMS för första gången i mitt liv. Jag var så arg. Det började redan på morgonen, när en dam trängde sig precis framför mig när jag skulle gå på tåget.
Sedan var det möte på jobbet som jag ville skulle vara över innan det ens hade börjat.
Jag var smått irriterad hela dagen... men bägaren rann över när jag kom hem.
Jag satte igång tv'n och skulle titta på min favoritserie i trean nämligen "Första hjälpen" som började vid sju. Hela kvällen var ju egentligen bokad framför tv'n igår.
Vad händer!!! Jo det blev alldeles svart i rutan. Inga kanaler fungerade. Ringde kabelbolaget och där var det självklart upptaget. Jag satte mig vid datorn istället och småkokade.
Gick med jämna mellanrum för att kolla ifall kanalerna kommit tillbaka, men icke!

Vid elva-tiden när jag skulle gå och lägga mig så fungerade tv'n men då var ju allt slut som jag velat se.

Jag var så irriterad och arg på hela den förbaskade dagen så jag somnade inte förrens vid tretiden på natten.

En sak är i alla fall bra... och det är att dagarna tar slut.

Lite uppdateringar då...

2004-10-20T23:05:00.000+02:00

Förra måndagen, alltså den 11/10 så kom Carola till gospeln och sjöng två låtar med oss. Det var jättekul att höra henne sjunga och få sjunga med henne. Mindre roligt att höra henne prata om hennes tro på Gud och Jesus.
Men det får man väl ta, speciellt om man befinner sig i en kyrka. Man märker att hennes tro hjälper henne otroligt mycket, med tanke på att hennes båda föräldrar dött inom väldigt kort tid. Hon såg väldigt pigg och fräsch ut och log när hon talade om att Gud är kärlek, Gud älskar. Fascinerande!
Något annat som slog oss som en blixt från klar himmel var att några av oss skulle få sjunga solo. I slutet på kurskvällen så skulle alla som ville sjunga solo skriva upp sitt namn och mobilnummer. Självklart skrev jag upp mig.

I torsdags den 14/10 var jag sjuk och kunde inte för mitt liv ta en ton. Så jag gick inte på den andra kursen.

I måndags den 18/10 var det en dragning ur en skål vilka som skulle få sjunga solo på konserten.
Lyckan var INTE med mig så jag gick lite besviken därifrån. Är man en exhibitionist så är man... Tänk att få sjunga solo i en kyrka... vilken otrolig kick! Vilken akustik. Men det var väl inte meningen att jag skulle få den chansen. Inte dags än om man säger så.

På hemsidan vi använder oss av när vi kommunicerar med varandra i kören så är det många som har skrivit i gästboken saker som: "Borde vi inte skaffa en jury. Typ Idoljury som får sålla bort de som verkligen inte kan sjunga."
Men de har missat själva poängen... Kursen heter ju: "Du kan sjunga gospel" Det innebär att alla kan sjunga. Även de som inte vågat ta en ton i hela sitt liv. Sedan får jag väl se hur jag och andra reagerar om det är någon som sjunger illa som soloartist.
Jag vet i och för sig hur jag reagerar. Om jag hör någon som sjunger illa så grimaserar jag och kryper ihop och vill gömma mig.
Nog att jag fått lära mig att skaffa ett pokerfejs efter alla kvällar jag jobbat som karaokevärd, men nu är det en annan sak, verkligt på något sätt. Tidigare har det bara varit en lek...
"Nu är det på riktigt, nu börjar det"... som dom säger i Robinson.

Duran Duran lever!

2004-10-10T22:56:00.000+02:00

Den första musikvideon jag köpte var Duran Duran. Deras "Girls on film" var en het potatis.
På videofilmen stod det att man var tvungen att vara 15 för att få se den. Jag hade inte hunnit bli 15 och pappa följde med mig till Ohio på Drottninggatan och köpte den åt mig.
Det var minnen det! Jag kommer fortfarande ihåg hur pinsamt och generande det var att se videon. Speciellt "Girls on film", det var den oklippta versionen och det var det mest sensuella jag sett då. I dagsläget så skulle man väl bara skratta åt den. Men då var det nästan klassat som ren porr.

Jag vet inte om jag levt under en sten ett bra tag, men jag hörde Duran Duran's låt "Reach up for the sunrise" idag. Nu säger väl ni att den låten har dom ju spelat sönder redan!.

Jag satte igång VH1 hemma på dagen. Jag har antingen radion, tv'n eller datorn på hemma... eller ännu bättre, alla på en gång!
Jag satt i köket och hörde tv'n från andra rummet och jag tyckte jag kände igen Simon Le Bon's röst. Jag var ju bara tvungen att resa mig och lyssna/titta på videon som spelades. Jag blev alldeles varm i hjärtegropen. Det här var ju mina pojkar, eller rättare sagt män, numer.
Dom var ju suveränt bra och fräscha såg dom ut också! I och för sig kan man väl göra mycket med smink men ändå!
Dom håller än!

För några år sedan blev jag nästan lite ledsen när jag såg Duran Duran på någon gala och Simon Le Bon sjöng så otroligt illa och det skar sig verkligen i mig. Den enda som stod upp i publiken och klappade händerna var hans fru Yasmine. Så nu känns det bra att de har skärpt till sig lite och gjort bra ifrån sig igen.
Jag ska nog köpa deras nya platta "Astronaut" och få en liten nostalgitripp. För hur gamla de än är så låter deras röster som på 80-talet och soundet är ju deras...
Man kanske ska leta fram videofilmen också...

Gospel!

2004-10-05T20:45:00.000+02:00

Ja, jag längtar ju helt klart till måndagarna när jag får sjunga gospel.
Det är en skrämmande känsla att kursen kommer att ta slut... vad ska jag göra då?
Trots att vi är så många på kursen så har jag ändå en känsla av att vi har fått en otrolig gemenskap.
Ännu bättre gemenskap än min andra sångkurs, där vi bara är elva personer. Men på gospelkursen så strävar vi ändå mot något och det är konserten som vi ska ha.
Alla vi känner att vi vill göra ett bra framträdande och det är viktigt. Sedan är det roligt att läsa inläggen på one voice gästbok där många från kursen har skrivit (inklusive jag :->).
Det pushar en på något sätt.

Igår fick den stämman jag är med i (altstämman) applåder för att vi träffade in stämman rätt på en gång och det lät så himla bra. Sedan är vi bara ca 20 pers i den gruppen och det är lite, med tanke på att vi är totalt ca 400 personer i kören.
Men jag tycker det är kul att vi går så fort fram som vi gör. Gabriel sjunger stämmorna först, en mening i taget och sedan sjunger respektive grupp igenom sin stämma och sedan lägger vi ihop alla stämmor och det blir helt perfekt! Sedan sjunger vi igenom låten en- tre gånger och sedan fortsätter vi på nästa låt.
Igår sjöng vi igenom två helt nya låtar så nu har vi 5 låtar hitills på vår repertoar och fler ska det bli!

Jag har hittat det nya raggningsstället i stan

2004-10-02T10:27:00.000+02:00

Ja, så var det helg igen.
Efter jobbet igår så skulle jag träffa min kompis Lena och käka middag hemma hos henne. Jag skulle köpa rödvin och då gick jag till Odenplan eftersom det låg närmast på vägen hem till henne. Så det var jättebra att kunna ta det på vägen. Klockan var väl ca 17.00 och det kändes som om hela stan var just där. Fullproppat med folk var det och jag bannade mig själv för att jag inte hade fixat det här på lunchen. Jag ringde upp henne och frågade om det inte fanns ett annat systembolag närmare henne och hon sa då..."Gå till Birger Jarlsgatan, där är det nästan aldrig folk." Jag gick dit och insåg att det var 40 nummer före mig. Jag tog en nummerlapp och ställde mig utanför och tog upp en cigarett. Då rusade en man fram och jag trodde han skulle springa omkull mig. Han drog upp en tändare, fast jag redan hade hunnit tända cigaretten. Han sa ett gråtmilt: "Näe, nu hann jag ju inte tända ciggen åt dig!" Han var väl mellan 40-60, svårt att säga eftersom han var alkoholist och såg ganska tärd och sliten ut. Men han såg ändå prydlig ut i sina kläder. Han fortsatte: "Å du e säkert gift också och har man och barn hemma!" Jag nickade, vad skulle jag annars göra. Han fortsatte:
"Å du ska hem och äta en fin hemmamiddag med levande ljus med din karl och dina barn. Vet du att det är ca 10% av Sveriges befolkning som är gifta och jag träffar alltid fel! Råkar alltid prata med de som är upptagna" Jag tänkte för mig själv lite ironiskt... konstigt om kvinnor säger till honom att de är upptagna!.
Han frågade om jag var från Sverige och om jag bodde i stan. Han själv bodde tydligen på Sveavägen (undrar på vilket härbärge då?)

Han sprang iväg till sin kompis och stod och pratade med honom ett tag. Sedan kom han åter springandes tillbaka till mig och jag funderade: Varför springer han hela tiden? Vad har han bråttom till, han stod väl bara där hela dagarna ändå. Sorgligt.
Han frågade med andan i halsen: "Har du nå'n cigg som jag kan få köpa?" Jag gav honom en och han sprang återigen iväg till kompisen.

Vad jag inte hade noterat var att det stod en man och pratade i en mobiltelefon några meter från mig. Han hade kostym och såg ut som om han hade lämnat ett väldigt viktigt möte. Han var blond och ganska lång, han såg inte ut att tillhöra det klientelet som stod utanför ett systembolag hela dagarna.
Han slutade prata i sin mobiltelefon och han frågade försynt: "Ursäkta mig, men jag kunde inte undgå att höra ditt samtal med den där mannen. Känner ni varann?" Jag skrattade till och sa att jag aldrig hade sett honom förut. Han sa: "Jag tycker det var lite väl påfluget att fråga om du var gift! Det är väl den 4:e frågan man skulle fråga om man skulle ragga?!" Ja, sa jag... fast jag är ju inte gift. Jag tänkte till, varför i hela fridens namn sa jag det för!
Vi stod och pratade en lång stund i väntan på att våra nummer skulle komma.
Han berättade att han hade haft en helvetisk dag. Det hade börjat med att hans garagedörr hade smällt igen lite för fort i baken på hans Audi, så bilen hade blivit skadad. Han hade precis flyttat in till city och han bodde faktiskt bara ett par hundra meter därifrån. Hans kompis hade hjälpt honom i förrgår med flyttningen och av misstag låst in lägenhetsnycklarna i lägenheten så en låssmed var tvungen att komma över. Jag sa ett klämkäckt: "Ja, men då kan allt bara bli till det bättre!" Han svarade: "Ja, tänk! Precis så sa min syster också!" När det var ungefär 5 nummer kvar sa han: "Nej, nu går vi in och värmer oss lite!" Nu hade han och jag blivit VI helt plötsligt. Han fortsatte prata när vi kom in: "Jag har en annan historia om min kompis faktiskt! Han hade lånat min bil och råkade låsa in bilnycklarna i bilen. Han är riktigt klantig!" Jag funderade ifall inte hans "kompis" egentligen var han själv... Mitt nummer kom och han frågade: "Har du något tips på något gott rödvin? Jag känner att jag behöver ta några glas ikväll för att lugna ner mig lite." Jag svarade att JP Chenet var väldigt gott.

Jag gick fram och köpte mitt vin och sedan gick jag därifrån. Det var en intressant eftermiddag. Man kanske inte ska gå till krogen längre för att träffa män. Det kanske räcker med att stå utanför ett systembolag i ca 25 minuter. Fast en del av urvalet av män kan ju diskuteras.

Jag KAN sjunga, jag vet det nu!

2004-09-30T23:12:00.000+02:00

Ja, jag har ju haft mina tvivel ibland. Speciellt när jag sett "Idol-programmet" som går i fyran.
Kan man verkligen sjunga? Eller tror man bara att man kan? Det är frågan...

Idag har jag varit på min andra kurs. Den sångtekniska. Jag skulle sjunga solo idag, låten "Centerpiece" skulle få sig en känga av mig.
Senast igår ringde jag min syrra för att få hjälp med att höra låten på nätet. Jag hade ju totalt glömt bort hur låten gick och när jag väl hörde låten på nätet så kände jag att jag kanske hade tagit mig vatten över huvudet... Visst kände jag igen den men skulle jag verkligen sjunga den här? Jag hade ju bara hört den på pianokomp och inte som "äkta vara" om man säger så. Syrran sa ett käckt "Ja, lycka till då."
Skulle jag ta Your song med Elton John istället. Näpp, jag hade ju sagt att jag skulle ta den här och då fick det bli så.

När jag hörde hur den skulle låta i orginal fick jag smärre panik... lite saxofon, lite trummelvisp. Om man blundade kunde man framför sig se en rökig lokal, en kvinna som satt i en åtsmitande klänning på flygeln och med sammetsröst sjunga låten som jag, i det läget kände att jag skulle såga/förstöra rakt av! Vad hade jag trott? Vad tänkte jag med? Varför varför varför? Men jag höll fast vid mitt beslut. Jag skulle sjunga den.

När jag gick till kursen så var jag inte alls nervös. När det gäller att sjunga blir jag aldrig nervös. Fråga mig inte varför, men jag blir inte det. Sedan är det ju så att tanken är ju ändå att jag går på en kurs för att lära mig, jag kan inte sjunga perfekt, kan man någonsin det?
Man kan alltid lära sig mer och det gäller nog även sången.
Sedan så är det ju så att jag sitter ju i samma båt som mina 10 kurskamrater. Dom ska ju också göra det här, sjunga solo. Det är bara det att jag tar steget först. Å varför var jag den som skulle ta det första steget?!!!!

Jag kom in i lokalen sist idag och vi började direkt med att sjunga upp och andas och allt som man nu har vant sig vid, men som jag tidigare hade tyckt varit småfjantigt.
Jag har tidigare haft inställningen att: har man rösten så har man.
Jag har aldrig sjungit upp förut och det har gått bra ändå. Jag har stått som karaokevärd och sjungit i tre timmar i sträck och det har funkat suveränt. Jag tillhör de få som sjunger bättre när jag är förkyld. Då måste jag nämligen skärpa mig.

Men vad jag har lärt mig nu är att: sjunger man upp så blir rösten säkrare och i och med det så kan man släppa rösten fri och inte vara rädd för att den spricker för det gör den inte när man är uppsjungen och spricker rösten så är det inte hela världen. Värre saker har hänt

Sångpedagogen reste sig från pianot och sa: "Ja Jenny, du ska sjunga solo för oss idag." Var det ett litet hugg i magen jag kände där kanske?
Visst! Det skulle jag göra!
Jag gick upp och började sjunga låten och texten går så här:
"The more I'm with you, pretty baby
the more I feel my love increase
I'm building all my dreams around you
our happiness will never cease
cause nothing's any good without you
cause baby you're my centerpiece

We'll buy a house and garden somewhere
along a country road a piece
a little cottage on the outskirts
where we can really find relief
cause nothing's any good without you
cause baby, you're my centerpiece"

När jag hade sjungit låten fick jag långt därborta i mitt huvud höra rungande applåder från mina kurskompisar och jag fokuserade på min sångpedagogs läppar. Vad var det hon skulle säga.... Hon var tyst en stund och hon sa: "Wow, vilken bluesröst du har! Jag kan inte säga något mer, jag har inget mer att tillägga. Helt perfekt"
Jag såg framför mig att snart måste dråpslaget komma men hon fortsatte: "Vad förmedlar du när du sjunger, vad vill du få fram, vad är det för känsla?"
Jag sa: "Det är någon som griper efter sista halmstrået. Ett begär, en längtan."
Hon frågade: "Finns personen där? Sjunger du till personen?"
Jag svarade: "Jag vill att personen ska vara där men det är han inte. Jag har kommit på det försent. Jag vill på något sätt sjunga ut det till honom och hoppas att han på något konstigt sätt ska höra min längtan, mitt begär."
Hon svarade: "Det låter sorgligt."
Då svarade jag:"Det är ju en blueslåt."

Hon sa att jag skulle sjunga den igen och med ens insåg jag att jag hade nog egentligen sett den ur mitt eget perspektiv och det är ju bra. Att man kan identifiera sig med låten och känna igen sig och kunna tolka den på sitt eget sätt. Nu skulle jag sjunga den annorlunda. Nu skulle jag jamma mot mina kurskompisar. Om jag skulle sjunga t ex "Oh yeah yeah" så skulle de härma mig. Helt improviserat. Det hade jag ju aldrig gjort. Läskigt! Men det gick suveränt bra.
Efteråt kom några kurskompisar fram och frågade om vi hade tränat i veckan (sångpedagogen och jag) , men det hade vi ju inte gjort.

Nu vill jag starta ett bluesband! Nu på stört! Vad ballt det skulle vara!

Chock på gospelkursen

2004-09-30T22:51:00.000+02:00

Jag gick in på one voice hemsida i måndags morse för där samlas all information som har med gospelkursen att göra.
Där stod det att Tv3 skulle komma och filma inför en dokusåpa. Hur exhibitionistisk jag än är så det där med tv-kameror ligger mig inte direkt varmt om hjärtat. Men kom igen, det var ju inte mig dom skulle filma!

När jag kom in i kyrkan så möttes jag av en kamera som stod i altargången som filmade mot utgången där man kom in. Jag gick direkt till höger och runt de stora stenpelarna för att gå längst fram där min grupp satt. Efter en stund såg jag Izabella, som är med i såpan Izabellas bröllop. Hon hade självklart en man i släptåg. De satte sig och det såg inte ut som om hon ägnade honom en blick ens en gång. Jag vet inte ens om ni sett det programmet, men jag kan väl säga som så att hon har ratat varje man som har kommit in genom dörren hitills, jag vet inte ens om hon tänker på att när hon sitter i tv och pratar illa om killar som hon har tvingats dejta så framstår ju inte hon i speciellt bra dager. Hon måste nog visa en mer trevligare sida om hon ska bli gift. Men ja ja nog om det.
Vi började med våra sångövningar och "åkte skidor" som vi alltid gör innan vi börjar sjunga och det kändes jobbigt när kamerakillen fanns där och filmade. Man blev hejdad på nå't sätt. Kunde inte slappna av. Men det gick raskt över när teamet försvann diskret därifrån.

Sedan började vi sjunga på låten To the rock och när vi hade sjungit den några gånger så sa Gabriel: "Nu har vi sjungit gospelverserna så nu måste vi ju ha en lead-sångare. Säg välkommen till Charlotte Perelli."

Det uppstod väl en sorts chock. Jag vet inte... men det blev konstigt, men otroligt kul på samma gång. Det var inte det att alla blev kändiskåta på två sekunder, det var bara det att det var så överrumplande. Vi hade ju inte ens hört hur leadsången gick.
Hon kom instormandes med mick och började sjunga. Gabriel stod bredvid henne och gjorde tecken åt oss att vi skulle börja sjunga... Det var helt tyst. Ingen sjöng någonting... Vi visste ju inte vad vi skulle sjunga och när vi skulle börja. Helt sjuk känsla. Men sedan blev det bra tycker jag. När vi väl kom på när vi skulle börja sjunga.
Det var spännande.

Solosången närmar sig

2004-09-26T22:58:00.000+02:00

Jag var ju på min sångtekniska kurs i torsdags och det gick bra. Hon är väldigt bestämd, sångpedagogen. En kille frågade om vi inte kunde sjunga en låt utan piano för att lättare höra våra stämmor som vi sjöng på. Men det gick inte alls, för man måste hålla takten, höra den.
Vad hände med att klappa händerna i takt?

Innan vi slutade för kvällen så frågade hon om det var någon som skulle kunna tänka sig att sjunga solo nästa torsdag. Det blev alldeles knäpptyst... jag visste ju att jag ville göra det men jag kunde ju inte skrika ut det på en gång. Jag måste ju ha en "konstpaus", sedan utbrast jag att jag kunde göra det. Jag frågade om jag fick sjunga vilken låt jag ville och hon sa att jag var tvungen att ta en låt vi redan hade gått igenom. Vi har sjungit 4 låtar, varav 2 är visor en är en Elton John låt (Your song. Jippie! Hon valde den enda Elton John låten jag absolut inte klarar av) och en blueslåt som heter Centerpiece. Jag gick på blueslåten. Jag vet att det inte skulle spela någon roll vilken låt jag tog, tanken är väl att hon ska lyssna på hur man sjunger om man andas på rätt sätt och så. Om man använder stödet.

När jag hade gått ut ur kurslokalen hade jag totalt glömt bort hur låten gick. Men det lär jag väl komma på när hon börjar spela den på pianot kan jag tänka mig.

30 eller 40 årskris?

2004-09-26T22:04:00.000+02:00

Ja, vad säger man...
Jag kanske är uttråkad. Vill förändra mig... Göra min egen "Extreme makeover", i min egen lilla takt. Den 11 februari 2002 tatuerade jag mig i svanken, en symbol jag ritade själv. Jag ville ha en vit. Jag undrar VAD jag tänkte på när jag gjorde den. Jag menar vit? Jag har ju inte lätt att bli brun och blir jag det håller det ju inte speciellt länge. Men jag gick till tatueraren fast besluten att tatuera den vit. Han sa att det skulle göra ondare att göra en vit, eftersom han först var tvungen att tatuera strukturen utan färg först och sedan tatuera om den. Han sa att det skulle vara som att strö salt i såren. Men inte ens det skrämde mig. Jag skulle ha en vit. Han sa också att den skulle kunna bli hudfärgad, skulle nästan kunna se ut som ett ärr, för det är svårt att få en helvit tatuering. Nåja, vit vart den och den var svår att se... Inte från början då, eftersom jag var lite öm och så. Men ju mer den läkte desto svårare var det att se den.

Jag hade tänkt i flera år på att göra en tatuering, men då skulle jag riskera att bli utslängd från lägenheten där jag bodde med min mamma. Men nu när jag bor själv och inte har en karl som kan kicka ut mig så hade jag äntligen beslutat mig för det.
Hur gick det sedan då... jo den 3 maj samma år tatuerade jag om den. Jag kröp till korset och gick till samma tatuerare och sa att jag ville göra om den. Han gav mig ett leende som sa: "Vad var det jag sa?" Jag tyckte han kunde bestämma vilken färg jag skulle ha. Han borde ju veta bättre... En vanlig svart blev det och nu såg man den rejält och jag älskar den. Den e jättesnygg faktiskt om jag får säga det själv. Jag funderar på att göra en till tatuering på underarmen, en som jag lätt kan se, utan att behöva dra huvudet ur led.
Det roligaste var att berätta för mamma vad jag hade gjort. Jag ringde henne och sa något i stil med: "Jag har gjort något som jag vet att du inte tycker om." Direkt började hon: "Är du gravid?" Jag svarade att det var något som hade med huden att göra. Då frågade hon: "Har du gjort en ansiktsupplyftning?" Jag frågde henne vad jag skulle lyft i ansiktet. Skulle vara intressant att höra vad hon tyckte jag skulle ha förändrat. Hon sa: "Ögonlocken, näsan, hakan kanske?" Kanske skulle bli mitt nästa projekt då, ha ha ha. När hon fick höra att jag gjort en tatuering sa hon: "Du är inte klok!" Men sedan när hon såg den så tyckte hon att den var fin och att hon faktiskt hade sett en tjej som hade en tatuering i svanken och hon tyckte det var snyggt.

Pappa däremot sa: Men varför har du förstört kroppen med sånt där?!! Ska du säga sa jag tillbaka. Du har ju hur många som helst!
Han kontrade med att säga att det var ju för att han var till sjöss och det fanns inte mycket annat att göra än att tatuera varandra.
Jag undrar vad hände med kortspel och liknande ut till sjöss?!

I mars i år bestämde jag mig för att jag skulle slänga mina linser och glasögon för alltid. Jag gjorde en ögonoperation och det är det bästa jag har gjort. Visst var tanken att ligga med ögonen öppna med bara lokalbedövning en skrämmande känsla, samtidigt som en laserstråle skulle göra jobbet. Men äh! Man kunde inte bli blind av att göra operationen, utan det som skulle kunna hända var att operationen helt enkelt inte skulle korrigera synfelet. Det gjorde inte alls ont och har inte haft några problem efter det heller...
Igår när jag borstade tänderna tänkte jag på att jag skulle ta ur linserna, men jag har ju inga linser!!! Undrar hur många gånger jag omedvetet varit på väg att ta ur linser som jag inte har.

I onsdags gick jag till tandläkaren och satte fast en liten sten på en tand, som glittrar när jag öppnar munnen, så nu får jag gapa ordentligt jämt!

Hallelujah!

2004-09-23T10:55:00.000+02:00

Ja, jag var ju på gospeln i måndags. Nu hittade jag verkligen rätt. Jag lade mig på altstämman och det var där jag skulle vara. Det är lustigt att tänka sig att vi var väl bara 20 personer i alt-gruppen. Jag pratade med en kille på jobbet som har sjungit gospel och han säger att det mest normala för en tjej är att ligga på alt-stämman när det gäller gospel eftersom sopranerna ligger väldigt högt. Jag berättade att det var flest personer i soprangruppen och då trodde han inte sina öron.
Ja ja... det var väldigt roligt i alla fall. Jag måste ju återigen säga att Gabriel är väldigt duktig/proffsig.

Det är med stor spänning jag ser fram emot konserten vi ska ha den 15 november i kyrkan.

Nu har kurs nummer 2 startat

2004-09-16T23:04:00.000+02:00

Ja, vad säger man... vi började vid klockan 18.40. Vi var 11 stycken. 9 tjejer och två killar. Vi fick börja med uppvärmning. Det börjar jag bli ganska bra på nu har jag märkt. Hon (Maria heter läraren) talade också igenom texter först, precis som Gabriel gör. Men de har förklarat på två olika sätt, varför man gör det.
Gabriel har sagt att man måste få in rytmen/takten i hur sången går, genom att prata igenom den först.
Maria säger att man talar igenom texten för att man ska kunna lära sig att sjunga utan att anstränga sig. Man liksom talar fram toner istället.

Vi sjöng igenom tre låtar. En blues, en visa och en kanonvariant på en svensk visa.
Blues var inga problem. För den låg ganska lågt från början. Visan låg däremot högt. Jag var den enda tjejen som ställde mig vid killarna och inte nog med det så märkte jag att jag sjöng lägre än killen som stod bredvid mig! Helt otroligt.
Tjejerna låg ganska högt allihopa. Jag befann mig i en gråzon kände jag...
Om jag blundade så kunde man lätt få för sig att man sjöng i en lågskoleklass inför sommar-avslutningen, så högt var det.
När vi skulle presentera oss så skulle vi bli intervjuad av den som satt bredvid. Vi skulle säga vad vi hette och vad vi jobbade med, samt om vi var en bil, vilken typ skulle vi vara?!
Eh va??!! Vad hon menade där var att vi skulle beskriva oss som en bil. Hur vi kände att vår röst låg och så... Jag beskrev mig själv som en plog-bil. Bara plöjer fram liksom. Sjunger starkt och hårt och det kan vara både bra och dåligt. Läraren sa: "Intressant".
Vi ska fundera ut vårt mål med kursen till nästa torsdag. Jag kan ju säga att målet hade jag klart redan från början. Det är att få ett bredare register, men jag vill inte förlora min "råa" stil i rösten. Den tycker jag om. Jag tycker det är kul att sjunga låtar som killar sjunger. Jag skulle aldrig vilja sjunga som Christina Aguilera t ex. Jag vill ligga mer åt Tina Turner, eller Bonnie Tyler eller varför inte som Joan Jett. Rått, hårt och rockigt. Det vill jag ha. Det kryper i mig när jag måste sjunga mesigt.
Men jag går ju på kurser av någon anledning, eller hur?!

Man kan ju inte alltid vara på topp!

2004-09-13T23:32:00.000+02:00

Idag var det andra gången på gospelkursen. Det var precis lika roligt som förra gången. Det går faktiskt fortfarande att anmäla sig till den. Men då får man fortsätta kursen i vår.

Förra gången så sjöng jag överstämman...idag skulle jag nog tagit väldigt låg understämma om någon sådan fanns. Jag kanske håller på att bli sjuk. Har varit lite trött och hängig faktiskt, när jag tänker efter.

Jag blir frustrerad och irriterad att jag bara kan sjunga överstämman i vissa låtar och i andra så låter det som om man sjunger i falsett. Det låter inte alls kul! Men det är väl så...
Om det nu är så att man måste bestämma sig för en stämma (det måste man ju för man kan ju inte springa runt på "scenen" under konserten för att stå på rätt plats) så är det nog bra med melodistämma eller kanske understämman. Nu idag prövade vi en ny låt som heter "I go to the rock" och överstämman där lät ungefär som bröderna Bee Gees låtar, och eftersom jag tycker det är kul att sjunga ut och jag sjunger också väldigt starkt så ska jag nog hålla mig till de undre stämmorna.

Så! Nu har jag bestämt mig! Nästa gång blir det lägre tak för mig!
Men det är sååå roligt!

Inte bara musik o sång e viktigt för mig...

2004-09-11T22:03:00.000+02:00

Min fritid består utav musik, sång, film och tv-program.
Ikväll hade Robinson premiär. Vad säger man... kul att se hur de försöker hotta upp ett tv-program genom att visa 12 personer i en bur i en timmes tv-tid. Kul att se på? Njae. Men nog tittar man på det i alla fall. I Expressens undersökning visade det sig att 80% tyckte att programmet är sämre än det gamla Robinson. Men kom igen det har ju knappt börjat än...
Är det inte meningen att första programmet ska binda en publik? I en filmkurs jag gick på för ett antal år sedan så fick vi lära oss att de första 10 minuterna i en film är den tiden som publiken ska uppfatta vad man tycker om filmen. Om den är bra eller dålig.
Jag har förut snackat om att fjärrkontrollen ligger nära till hands. Men Robinson programmet zappar man inte i. Det kan ju hända något. Vi har redan fått en hack-kyckling i programmet. Nämligen Dennis! Gjorde han rätt eller fel? Skulle han dragit eller? Vad skulle man själv göra om det stod pengar på spel. Ja, han lär ju haft svårt att få kompisar på ön i alla fall. Det kommer säkert hända ruskiga saker också. Kom igen! Bara att se de olika programledarna in action! Anders Lundin mot stora stygga Aschberg! Vilken skillnad!
Vem vet?! Kan Aschberg leda allsång på skansen om nå't år eller två. Hur skulle det bli?

Sedan var det ju säsongspremiär för CSI Miami ikväll. Från början blev jag lite sur över att de gjorde spin-off serie på vanliga CSI. Men Miami tycker jag är bra nu. Jag har lärt mig tycka om den. Det är intressant att se Horatio (David Caruso) när han säger sitt välbekanta: "hmmmm" och ser hur hans nerv på ena kinden dunkar när han står inför ett otroligt svårt problem eller när han helt enkelt är förbannad. Kolla in det!

Näpp snart är det Snatch på Z-tv. Det är ju en fruktansvärt bra film. Jag hade den på video förut men jag vet inte vart den tagit vägen. Den ska jag se på.

HAR NI SETT PROGRAMMET?

2004-09-11T13:55:00.000+02:00

Jag måste skriva lite om Idol 2004 som går på Tv4. Det pratas om det på jobbet, på bussen, på löpsedlarna. Ja, överallt! Juryn är så elaka och stackars dom som går dit och får sig en avhyvling att de borde lägga alla popidol-drömmarna på hyllan.

Skitsnack!!!! Det är bra tv! Smart! Konceptet är ju att juryn ska vara rakt på sak och det blir roligt för oss dödliga att titta på. Hur elaka juryn än är så kommer det vara dubbelt så många människor nästa år som kommer köa i flera timmar och få höra juryns utlåtanden till slut.
Ska man fortsätta sjunga eller knipa käft? Folk tittar ändå på programmet, trots att man vänder och vrider sig i soffan och tittar mellan fingrarna så kan man inte, i alla fall inte jag, sluta titta.

Självklart är det hemskt för vissa som gått omkring och trott att de kan sjunga och inte kan det. Tänk alla de gångerna de gått upp på karaoke-pubarna och dragit av några låtar och folk/kompisar klappar händerna och kliver fram och säger eller sluddrar: "Fan vad modig du är! Bra jobbat!" Föräldrarna älskar sina barn och kan inte för sitt liv säga: "Håll tyst, du kan ju inte sjunga!" Jag vet inte hur många kandidater i programmet som ser fruktansvärt förvånade ut när juryn utbrister: "Du kan ju inte sjunga! Det skulle vara en mardröm för oss att lyssna på dig! Så sluta inte med ditt dagliga jobb för allt i världen!"
Jag var ärlig mot en kompis en gång när det gällde sången... Jag sa till henne: "Du är så tondöv att du prickar in överstämman!" och det var verkligen sant! Jag frågade henne om hon var medveten att hon sjöng överstämman, men det var hon inte.

Är det verkligen så att man inte kan höra själv om man kan eller inte kan sjunga? Måste det gå så långt att man ställer sig inför en elak men ärlig jury i tv och bli sågad vid fotknölarna?
Jag har fått några frågor från mina arbetskamrater och kompisar: "Varför ställer inte du upp?" och jag tänker: "Varför ska jag ta död på mina drömmar? Inte för att jag tror att jag ska bli popstjärna. Men det jag älskar är att sjunga, ska jag då kanske få höra att jag inte kan det?"
Jag vill i alla fall inte bli sågad i tv! Om andra vill det så får de väl vara medvetna om att det kan bära eller brista rejält. Men det är i alla fall roligt att titta på.
Man får heller inte glömma att fjärrkontrollen ligger nära till hands. Det är bara att byta kanal om det blir olidligt.

...OCH TAKET LYFTE

2004-09-11T13:01:00.000+02:00

Vad pratar jag om nu då?
Inte om naturkatastrofer som orkaner och liknande...nejdå!

Jag har nämligen börjat på en kurs, som heter "Du kan sjunga gospel" med one voice körledaren Gabriel Forss. Det har varit annonser i tidningarna och reklam i radio för det här. Hans vision om att starta den största gospelkursen i Sverige var ju intressant och jag kände att det här måste jag bara testa och vara delaktig i.

Jag har insett att jag måste börja bearbeta mina intressen och gå på kurser.
Det funkar inte att jobba 8-5 och ibland sjunga karaoke och gå omkring å nynna i lägenheten. Nu måste jag ta tag i mitt liv.

Kursen började den 6 september och håller på till den 15 november då det kommer avslutas med en stor konsert i Gustav Vasa kyrkan på Odenplan.

Hur gick det till då?
Dörrarna till att anmäla sig skulle öppnas vid femtiden och kursen skulle börja först klockan 19.30. När jag kom dit vid sextiden var det inte så hiskeligt mycket folk. Jag betalade 900:- och fick två sångtexter och ett klippkort. Jag gick tillbaka till jobbet (jag jobbar nämligen väldigt nära Odenplan) och käkade middag.

Kvart över sju gick jag ner mot kyrkan igen och jag hade föreställt mig en lång kö utanför men där stod väl 10 personer. När jag väl kom in så var det näst intill packat med folk inne i själva kyrkan. Jag satte mig ner och tittade runt och tyckte att det borde vara någon man kände, men såg inget bekant ansikte.
Jag måste säga att jag var lite skeptisk till det hela när jag väl satt där. Hur kan Gabriel förvänta sig att kunna göra något vettigt med ca 400 pers? Helt plötsligt började folk klappa händerna som galningar och min första tanke var: "Vad gör alla? Klappa händerna i kyrkan... gör man det, får man det?" Jag har alltid varit van vid att de få gångerna man har varit i en kyrka så sveper en känsla över en att här inne får man inte ens prata i en normal samtalston, ännu mindre hosta till! Jag kom på att jag automatiskt knäppte händerna. Men jag gör väl alltid det utan att tänka mig för, det är bekvämt.
Gabriel kom in och han hade mikrofon som han började prata i. Jag tittade runt och undrade om jag hade kommit till ett väckelsemöte, hemska tanke!

Han informerade om kyrkan och vart toaletterna var och han sa att han kände sig som en reseledare när han pekade åt de olika hållen, vart allt fanns.
Han berättade också att den 15 november skulle vi alla stå framme vid "altaret" och sjunga för våra nära och kära, och jag tänkte "Hur sjutton ska vi alla få plats där framme?!
Vi började i alla fall med en uppvärmning av hela kroppen och inte minst av rösten. Vi skulle "åka skidor" och staka oss fram för att få upp cirkulationen i kroppen. Det måste sett roligt ut. Ca 400 pers står och fejk-åker skidor i en kyrka. Men ja ja. "Här ska vi släppa loss" sa han. "Var inte rädda för att ge utlopp för era känslor. Här är vi alla lika" osv osv var meningar som Gabriel sa.
När vi väl fick titta på texten "Lean on me" så kände jag att nu skulle vi börja ta tag i det, vi var här för. Vi pratade oss igenom texten först för att känna takten och sedan sjöng han en mening i taget och vi sjöng efter honom. Vi gick igenom överstämma, melodistämma och understämman. Innan vi var klara hade vi sjungit igenom låten trestämmigt och det lät så otroligt bra! och inte att förglömma! Rörelserna till låten gjorde vi också! Taket lyfte sig verkligen!

Gabriel sa att om vi fortsatte i den här takten skulle vi kunna ha en 4-timmars konsert den 15 november. Jag tror han blev överraskad att det lät såpass bra som det gjorde.
Det som överraskade mig var att jag tog mig an överstämman. Jag sjunger ganska lågt i vanliga fall och jag hade inga problem med de andra stämmorna, men överstämman var en utmaning så den hoppade jag på.

Tiden gick så fort och innan man visste ordet av var det över.
Jag gick ut ur kyrkan och kände mig helt lyrisk! Det var så kul! Till nästa gång så ska texten sitta som en smäck så man kan koncentrera sig på rörelserna och jag är helt övertygad om att det kommer bli så bra i slutändan och Gabriel vet verkligen vad han håller på med.

Den 16:e september börjar min andra kurs. Sång och mikrofon-teknik. Där kommer vi väl vara ca 10 pers. Den 18:e kommer jag troligen börja jobba med karaoke igen. Så tre kvällar i veckan kommer jag sjunga och då räknar jag inte med de gångerna jag står i lägenheten och sjunger i flera timmar i sträck :->

Kreta!!

2004-07-15T15:26:00.000+02:00

Snart bär det av till Kreta. Gud så skönt att få komma iväg till värmen och kunna doppa ner fötterna i vattnet utan att få hjärt-attack.

Jag har packat nu och säkert så har jag väl packat ner över 10-tals plagg som inte ens kommer lämna resväskan. Jag måste lära mig att packa bättre. Men det är ju inte så ofta man åker utomlands så man får ju liksom ingen träning direkt.

Jag ska hålla mig ifrån souvlaki i alla fall. Allt kött som är rött ska jag också hålla mig ifrån.
Chansen att jag får binnikemask igen är väl inte så jättestor. Men den finns ju självklart, så det är dumt att utsätta sig i onödan.
Det blir väl kyckling i alla dess former med pommes och Tzatsiki. Jösses så hungrig jag blev!

Snart ska jag hem till syrran och hennes familj. Min moster och min mamma samt min pappa kommer också vara där. Det ska bli väldigt trevligt o grilla lite och träffa sina närmaste.

Snö och mask i Grekland. Sedan hemfärd!!!

2004-07-08T18:22:00.000+02:00

Den 8:e december 1991. Snöade det i Grekland. Det hade inte snöat där på ca 10 år. Blåsigt och jävligt. Men ja, det var en upplevelse och se barn som tittade upp mot himlen och undrande vad det var för kallt som föll ner. Själv gick man väl i Aten muttrandes ett "Typiskt!"

När jag pratade med mamma berättade hon att hon köpt mossa till julstakarna och Crazy (vår katt) hade attackerat blommorna och spritt mossa och hyacinter över hela lägenheten. En sådan liten historia var värt en hel del.

Bartendern på hotellet var supertrevlig. Vi kallade honom för Hulken för han såg precis ut som honom. När jag var nere och pratade med honom så undrade han varför jag inte var ute och festade med de andra på kursen. Han tyckte att vi svenskar var jättekonstiga. Vi var jätteglada varje dag förutom måndag, tisdag då vi för övrigt såg helt färdiga ut.

Den 12:e december så insåg jag att jag hade fått mask. Vid närmare koll så var det binnikemask jag hade råkat ut för. Jag hörde skräckhistorier som jag inte vet om de var sanna eller ej. Att de kunde bli uppåt 10-12 meter och att han (som mina närmaste på kursen kallade för "Dinten") började inte släppa taget förrens han blev just så lång. Hur kul var det att veta att jag hade en mask i magen som var ett antal meter lång och levde på precis allt det jag åt. Jag ringde hem till mamma men hon svarade inte. Jag var livrädd!

I början när jag kom till Grekland testade jag att äta en choklad-croissant och det var bland det vidrigaste jag ätit. Nu när jag hade "dinten" var jag helt enkelt tvungen att få i mig mat och jag vräkte i mig choklad-croissanter. Jag var hungrig mest hela tiden. Jag har aldrig ätit så mycket i hela mitt liv. För masken åt precis allt det jag åt. Jag var ständigt trött och blek.
Jag gick till apoteket och sa något i stil med: "I got a worm in my stomach." Jag fick en medicin som var i hästväg. Jag skulle ta den i några dagar och sedan var masken puts-väck borta. Jag vet inte om min hjärna hade tagit stryk i och med masken, självklart kände jag en lättnad av att bli av med honom, men samtidigt kände jag mig taskig! Han var ju beroende av mig! Och sedan så dödar jag honom!

Den 16:e december pratade jag med mamma och det var bara några dagar kvar innan jag skulle få åka hem. Hon sa: "hitta nu inte på något dumt så du blir kvar där!" Jag vet inte vad hon menade med det. Kanske att jag skulle falla för en grek eller nå't.

När jag var i Grekland så fick jag höra lite historier om vad greker tror om oss svenskar.
*Dom tror att alla svenska kvinnor är lesbiska.
Kanske har att göra med att vi går in på toan två i taget?!

En kille som gick på kursen berättade att han hade åkt i en taxi då föraren frågade vart han var ifrån. Han sa Sverige. Då sa chauffören: "Jaha, vad intressant! Har ni slutat kriga än då?"

En man svängde in med sin bil vid en busshållplats när vi stod och väntade på bussen. Vi som stod och väntade var väl 5 tjejer från kursen. Han åkte fram och vevade ner rutan. När vi kom fram så såg vi att han var spritt språngande naken!

Ja, det är många minnen därifrån och jag led när jag var där. Men med facit i hand så är jag glad över att jag gjorde det. Det VAR en otrolig upplevelse. Alla borde testa att vara borta i en eller två månader och se något nytt. Om inte annat så lär man sig att uppskatta Sverige något helt otroligt.

Undrar vad han har för sig nuförtiden...

2004-07-07T18:05:00.000+02:00

Fortsättningen då på mina äventyr i Grekland... När jag nu tittar i min slitna dagbok har jag ju då satt fast lite bilder, vykort, visitkort med nagellack i min lilla bok. Det är lite kul. Mina ögon dras till ett visitkort, det hugger till i magen och jag kommer ihåg just den kvällen...

På dagen hade vi gjort Transfer-övningar (när man som reseledare står längst fram i bussen och pratar). Jag fick inte göra det eftersom jag hade hoppat av kursen, men jösses så jag ville stå där framme och snacka improviserat. Istället var jag stöd åt mina nervösa kurskompisar. Hade jag fått tag på micken så hade jag säkerligen börjat starta en allsång.

Transfern slutade på ett ställe som hette Fokía. Jättemysigt ställe år 1991...undrar hur det ser ut nu. Det var ganska öde. Dom hade byggt upp ett jättefint hotell och den vita stranden låg på andra sidan vägen. Från hotellet till vattnet så var det kanske 200 meter.
Det var det enda som fanns och ingenting annat. Det var som en spökstad. Men fascinerande. Jag gillade det jättemycket.
Vi mötte inga människor och vi var där i ca 2 timmar. Det stället kommer jag aldrig glömma.

På kvällen så hade våra lärare ordnat så vi skulle få gå på ett pub-disco som hette Lace inne i Aten. Vi var sexton stycken som gick dit. När vi kom dit så var det bara vi, bartendern och discjockeyn. Stället var som en stor lägenhet.
Efter ett tag så trillade det in mer och mer folk.

När discot satte igång så gick vi självklart upp och dansade. En man petade på mig och ville dansa och självklart så dansade jag. Han var spanjor men jag trodde att han var amerikan för han pratade utan brytning. Han var ganska ljus i hårfärgen och blåa ögon och skägg. Han var jättetrevlig för vi pratade en del också. Men jag kom ihåg att jag tyckte han var föööör gammal, så vuxen, så stilig!
Jag var 21 år och han var 32. Han frågade om han kunde få mitt nummer. Jag sa tvärt nej. Men jag sa att jag kunde ta hans. Han undrade då om jag skulle ringa honom och jag svarade att det visste jag inte. Han tyckte då att det inte var någon idé att lämna numret till mig och det var ju sant.

Vi fortsatte i alla fall att dansa tillsammans. När det var dags för mig att gå för att hinna med bussen hem fick han tydligen panik och sa: "Jag ger mitt telefonnummer till dig i alla fall, ring mig imorgon efter halv två." Jag tog visitkortet och fick en snabb kyss och visitkortet sitter i min dagbok. Jag ringde aldrig, visitkortet ser ut som om jag fick det igår och inte år 1991.

Han var en Jet Engines planner-Technical analyzer på Hellenic aerospace industry. Undrar om han jobbar kvar och vad han har för sig idag.
Han har väl familj och barn och är 44 år och säkert lycklig hoppas jag.
Tänk vilka minnen en liten pappersbit kan ge.

Fortsättningen då på resan...

2004-07-06T19:10:00.000+02:00

Ja, veckorna gick och jag hade fruktansvärd hemlängtan. Jag ville hem till mina nära och kära och vår katt Crazy. Så fort jag pratade med mamma så höll jag på att börja gråta. Det var hemskt. Jag hörde flygplanen åka över Vouliagmeni under den månaden (slutet på november-december) då fanns det ju inga charterresor utan nog bara affärsflyg. Jag kände mig låst.

En kväll så hände allt på samma gång. Jag var på en restaurang med mina kurskamrater och skulle äta middag. Jag tog en souvlaki och tjejen bredvid mig tog något hon tyckte lät intressant. När hon fick in maten så insåg vi att hon hade beställt en fågel som låg med magen i vädret med huvud och fjädrar, hela baletten kvar. Den var fylld med något som varken jag eller hon eller någon annan var direkt intresserad av. Så den lät hon bli. Jag åt min souvlaki och det var någon tugga som smakade suspekt men jag svalde den snabbt, jag är ju inte den typen som spottar i servetten. Jag borde nog gjort det för den kvällen fick jag binnikemask.

Senare på kvällen gick vi vidare till något suspekt ställe. Det låg mellan Vouliagmeni och Glifada. Om jag varit drogad någon gång så måste jag ha blivit det där. Jag dansade hela natten och hade inget tidsbegrepp alls, helt plötsligt var jag själv. Mina kompisar hade dragit.

Jag fick lite panikkänsla och gick ut. Där stod det en uppsjö med Taxibilar, men jag tog inte någon som stod och väntade. Utan jag gick ut på stora vägen och tog en. Jag hamnade i en bil, med en chaufför som påminde starkt om Andy Garcia, han kunde inte ett ord engelska.
Jag sa "Armonia Hotel". Men inte hamnade jag där. Han körde ut på en sandstrand och stannade bilen där. Jag började då få panik. Han började fälla ner ryggstödet. Jag måste låtit som en upprepad skiva för jag sa återigen "Armonia Hotel, Vouliagmeni." Han fällde ner solskyddet och vad hade han där? Jo, kondomer. Vad göra?! Jag sa att jag hade en pojkvän som väntade på hotellet. Men vad spelade det för roll? Han fattade ju inte. Han såg förvånad ut och sa "No sex?" Jag upprepade det han sagt, "no sex", bestämt.

Jag förstår inte vart han fick det ifrån att jag ville ha sex med honom. Jag sa ju bara några ord till honom.
När han inte startade bilen så öppnade jag dörren och började gå därifrån. Hade ingen aning vart jag var, eller vart jag skulle åt för håll.

Jag hörde hur han startade bilen och började backa. Han öppnade dörren och sa: "Okej, okej I take you to your hotell!"

När vi kom fram till hotellet, så sa han: "You, me wosch (han hade handen som ett flygplan)Inglese.
Jag skakade på huvudet och sprang uppför trappan.
Gissa vad han hette: Jo, han hette Kostas.
Det är väl det vanligaste namnet i Grekland på män. När vi hade grekiska lektioner så fanns det pedagogiska bilder och då hette varenda tecknad figur just, Kostas.

Jag såg honom aldrig mer. Tur var väl det.

Jag öppnar dagboken...

2004-07-05T21:13:00.000+02:00

Den är lite sliten faktiskt. Den är röd och är från indiska. Från 1991. Jag ser att jag har skrivit lite tänkbara ord som funkar fortfarande.
Det står: "Sukta inte efter kärlek, leta inte efter den för när du väl vänder ryggen till så kommer den knacka på din axel" . "No one will be my fool, BUT I will always be someone's fool" och en liten mening från filmen Homer and Eddie: "alla ska vi dö, vore det något fel med att dö. Skulle ingen dö." En till: "Ibland syns något så tydligt, att man inte lägger märke till det." Mycket är nedklottrat på insidan.

I mitten av dagboken börjar min Greklandsberättelse. Egentligen så börjar den med att jag egentligen har slutat... helt otroligt! En kursvecka hade gått och jag hade hoppat av det mesta.

Berättelsen börjar väl här...
1991-11-26
Jag ville inte åka. Men "har man betalat 5300:- så får man snällt åka iväg!" Mamma körde ut mig till Arlanda och jag var färdig att bryta ihop närsomhelst. Jag ville ju inte åka. Jag var/är väl en morsgris så helt enkelt var det väl inte. Men det var något jag var tvungen att göra, jag kände det i varje ben i min kropp. Jag kanske intalade mig det också.
Mamma vinkade av mig och jag såg att hon inte hade långt till tårarna. Inte jag heller.
Jag var tvungen att vända mig om och gå för att hon inte skulle se att mina tårar skulle komma. Det hettade till i mina ögon och jag kände mig så ensam. Jag har aldrig känt mig så ensam.

1991-11-29
En kursvecka hade gått och jag hade hoppat av det mesta. Det enda jag gick på var grekiskan. Jag hade ganska snabbt kommit på att jag inte ville bli reseledare så jag softade och trivdes ganska bra med det. Jag förstod inte varför jag skulle sitta och småruttna på lektionerna om jag inte behövde. När dom pratade om att folk hade dött på hotellrummet så blev jag verkligen avskräckt. Men kom igen! Folk dör ju varsomhelst så det skulle väl inte vara så konstigt om dom dog på ett hotellrum.
Men en tjej som jag, som knappt kunde ta hand om mig själv! Skulle jag ta hand om 100 hyperaktiva semesterglada gäster? Jag insåg att jag hellre hade ansvar för att kunderna hemma fick sina skivor istället.

Semester snart!

2004-07-05T20:51:00.000+02:00

Men innan jag får njuta av 4 veckors ledighet ska jag göra ett bokslut. Har till och med tagit med mig jobb hem. Men vad gör man inte för att visa framfötterna.

Nåja, jag har sett att min Syrra och Sofia har skrivit lite om mina hemska erfarenheter om Grekland på deras egna bloggar. Jag skrattade stort när jag läste det...
Jag måste ju bara berätta om den.

Jag var väl ca 21 år tror jag och jag hade bestämt mig för att göra något helt galet och ta tjänstledigt från mitt jobb i en månad. Jag skulle till Grekland och plugga till reseledare. Jag hade aldrig varit utomlands själv. Men med en envishet som hette duga och så less som jag var på jobbet så var det väl nyttigt att dra mig bort. Jag fick binnikemask (som alla på kursen för övrigt kallade för "Dinten") och hade ont i magen... Jag måste leta fram dagboken från den tiden!

Nu så! Nu åkte dagboken fram. Jag ska nog skriva ut lite minnen så har ni nå't roligt att läsa!

Jippie!!!

2004-07-01T18:05:00.000+02:00

Den här dagen artade sig mycket bra. Idag har jag varit inne hos chefen och fått reda på min löneförhöjning. Hon sa bland annat att jag gjorde ett bra jobb och att dom har märkt att jag är mer säker i det jag gör, plus att jag inte ger mig i första taget. Att dom hoppas att jag inte är på väg bort och att dom tror på det jag gör. Det värmer i hjärtedjupet kan jag säga. Sedan la hon till att hon hade kämpat för att jag skulle få mer. Jag fick 1500 spänn mer i månaden! Jag hade trott på sin höjd 500!

Men det är konstigt hur man ser på sig själv... hur många gånger som helst så har jag funderat på om jobbet är det riktiga för mig. Ska jag verkligen jobba med redovisning?! Hade någon sagt det till mig för tio år sedan, att jag skulle jobba med ekonomi, så hade jag skrattat mig harmynt! Jag har ju aldrig pluggat redovisning eller ekonomi.
Matematik i plugget hatade jag och det visade sig på betygen självklart. Alla som känner mig kan intyga det. I dagsläget så sitter jag och stirrar på siffror hela dagarna och vet ni vad... Jag tycker det är ganska kul.

Livet har verkligen sina konstiga vändningar. Jag själv ser mig som att jag inte kan någonting. Men uppenbarligen har jag fel... för dom ser något som jag inte ser.

I våras hade vi en bokslutsmiddag och då sa min andra chef till mig att hon alltid sett mig som en överlevare. Då tänkte jag: "Vadå... e det nu hon kommer säga: Jo, och därför tror jag att du kommer klara dig utmärkt nu när vi måste säga upp dig."
Men det kom självklart inte... Jag måste verkligen börja tro på att det jag gör är bra.

Ibland tror jag att jag måste känna mig pressad och orolig för att göra ett bra resultat, annars blir jag på något konstigt sätt bekväm och uttråkad. Konstigt.

Åksjuk

2004-06-27T21:45:00.000+02:00

Tjenixen igen!
Jag har aldrig varit åksjuk eller sjösjuk någonsin i hela mitt liv! Jag har varit den som suttit och läst tidningar när jag åkt med i bil och varit storförtjust när det blåser hårt på sjön. Men jag klarar inte av spelet Myst 3. Gud vad dålig jag blev!

Jag förstod först inte vad det var, men sedan insåg jag att det måste ha varit spelet... som jag för övrigt blev helt galen på. Jag måste ha fastnat på den första anhalten och var nog där i några timmar. Sedan stängde jag ner spelet. Visst det var superfin grafik och så. Men jag pallade inte med det.

Nej, tacka vet jag Midtown Madness. Det är ett kul bilspel. Fast det är roligare att spela det på Xbox för då känner man i handkontrollen när bilen börjar gå sönder för då darrar det:->

Tankar...

2004-06-24T20:41:00.000+02:00

Ibland funderar jag på: Typ den där SAAB-reklamen i Tv...
"Varför är boxningsringar fyrkantiga?" Det borde väl i sådana fall heta boxningsfyrkant?
eller
"Hur bygger man en ö?"
"Varför råkar man alltid stöta på personer på stan som man egentligen inte vill träffa? och sällan stöter på dom man verkligen har lust att träffa?"
"Varför råkar jag alltid ha mens när jag är på utlandssemester?"
"Varför är allt gott onyttigt?"
"Varför säger man "ska vi ta en öl efter jobbet" och det blir sällan en enda öl..."

Det finns hur många saker som helst och jag fortsätter fundera...

BEKRÄFTELSE-ALKIS

2004-06-24T20:22:00.000+02:00

Jag har tänkt på en sak... Jag är övertygad om att alla är nog bekräftelse-alkisar mer eller mindre.
Jag är en stor sådan och mitt beroende är att jag älskar att sjunga karaoke. Men det visste ni ju!! "Ge mig en mick och jag sjunger" , absolut! Varsomhelst och närsomhelst! Men om någon kommer på mig med att sjunga för mig själv, så blir jag supergenerad.

Men det var inte så bra när jag var karaokevärd för då fick jag inga applåder, folk tog för givet att jag sjöng i några timmar i sträck. Vilket jag självklart gjorde.
Nuförtiden så ber barpersonalen mig att sjunga deras favoritlåtar och sedan får jag applåder också:->. Det är ju hur kul som helst! Men nu har inte "min" pub några karaokekvällar under sommaren och jag LIDER! Så nu sjunger jag högt för mig själv i lägenheten.
Men jag sjunger aldrig i duschen. Är inte det konstigt! Jag har aldrig sjungit där!

Så nu kommer min fråga...vad är ni för typer... vad är ni för alkisar?

Min Darling

2004-06-23T18:14:00.000+02:00

Min Darling!
Jag har väntat länge på att du skulle komma in i mitt liv. Jag trodde bara inte att du skulle storma in i min lägenhet och rycka upp alla mina regler och slita bort mattan för mig och ta mig på sängen. Jag har väl anat att den dagen skulle komma, men när den väl kom så var jag inte förberedd.

Jag tycker om att sitta i köket nu, förut fick jag alltid sitta själv, men inte längre. Nu är det slut med alla middagarna framför tv'n. För nu har jag ju Dig! Jag är hopplöst förälskad och lycklig. Visst finns det många intressanta på jobbet men det är bara dig jag längtar hem till varje kväll. I sinom tid så lär väl även jag mig, att trycka på dom rätta knapparna för att få dig på bra humör...så jag till slut får som jag vill :->

Igår var du lite sur, det var väl omständigheterna som gjorde att du kände det så. Vi fick liksom ingen kontakt då. Jag blev ledsen och trodde det var mitt fel. Men du sa att det inte var det. Jag blev lugnare då och det skulle bli bättre idag sa du. Vi pratade långt in på natten och lyssnade på musik och imorse var jag så trött men lycklig.

Jag vet inte vad min familj tycker om dig. Det är viktigt för mig att de accepterar att jag spenderar så mycket tid med dig. Att de tycker om och älskar dig såsom jag gör. Min syrra har träffat dig och i början var det väl lite bistra miner men jag tror hon tyckte om dig till slut i alla fall. Hon har ju en egen Darling... Hennes heter Mac och du heter PC

Puss min dator!

ATT LÄRA SIG SLÄPPA TAGET

2004-06-11T09:55:00.000+02:00

Hur gör man det? Jag kom på mig själv, när jag hade "döläge" på jobbet att jag gick in och sökte på internet vad mina ex har för sig nuförtiden. Inte för anledningen att höra av sig utan bara för att kolla upp vad de har för sig nuförtiden.

Skulle jag vilja träffa någon av dem igen... Nej, jag har svårt att tro det. Förutom den sista i raden då förstås. Men om jag väntar några år till så skulle jag nog inte vilja träffa honom heller.

Jag måste verkligen lära mig att släppa taget tidigare. Jag kan ju inte gå omkring i flera år att sukta efter någon som dumpat mig, som inte vill ha mig! Det är inte sunt alls. Men jag har alltid varit så'n. Som min kusin säger: "Släpp sargen och kom in i matchen! Det finns hur många intressanta "maträtter" som helst därute." Jag är alltför van vid ensidig kost!

Bokslut Pust!!

2004-06-07T09:37:00.000+02:00

Sitter nu i bokslut. Känns i och för sig som om man alltid gör det. När ett är klart så är det dags för nästa. Det är liksom inget mellanting utan antingen är det supermycket att göra eller nästan ingenting alls... Men jag har i alla fall tid med att knepa ihop ett par rader här :->

Tänkte bara berätta att getingen dog... han dränkte sina sorger i "Fanta vilda bär". En relativt skön död kan jag tänka mig. I helgen har jag fått krukväxter av mamma som jag ska försöka hålla liv i. Jag är inget vidare bra på det. Jag är jättestolt över att jag har lyckats med att odla vattenkrasse. Men det ska inte vara så svårt eftersom man kan odla det på bomull!

Jag är så lycklig och glad!

2004-06-04T08:41:00.000+02:00

Tänk att nu har det blivit sommar igen! Nu får man sitta på Roslagsbanan och svettas med alla andra. Man får se till att sätta sig på rätt sida så man inte får solen rakt på sig. Nu ser man de "glada" svenskarna, markant skillnad till hur gråa och sura folk ser ut på höst/vintern. Alla ler nu och verkar sitta och njuta i den varma vagnen. Jag brukar svettas på knäskålarna! Är inte det skumt!.

Jag har E-FM's kanal körandes på radion här på jobbet och Dan Hartman's Instant replay spelas. Den låten blir jag så lycklig av!
Sångstrupen börjar känna sig påmind av att helgen snart närmar sig med stormsteg. Då får jag ett riktigt starkt begär av att sjunga. Jag måste kolla upp om det finns några pågående karaoketävlingar nu.

I förrgår fick jag in en gigantisk stor geting i min lägenhet. I morse såg jag stackar'n liggandes på golvet. Jag gick fram och petade på den med en bit papper och den rörde sig lite. Jag tyckte synd om den och tog ut den på balkongen och lade den på kanten av en assiett, hällde lite Fanta på tallriken. Får hoppas att den kryar på sig.

Självklart Självfall?!

2004-06-02T12:38:00.000+02:00

I sommar så är det självfall som gäller, det fick jag höra av min frisör igår. Visst vart det fint, men det är det ju alltid när man går därifrån. Så nu ska jag inte använda hårfön utan bara ha i lite kräm när jag tvättat det och "krama" upp det.

Jag har lite "allergi" mot mina lockar. Jag skulle vilja ha spikrakt hår och tjockt!. Det tycker jag är snyggt. Men det är väl så att man vill alltid ha det man inte kan få...Syrran har jättefint hår. Det skulle jag vilja ha. Tjockt och glansigt.

Men huvudsaken är ju att man ser bra! Nuförtiden ser jag ju som en örn. Det är helt underbart! Jag vaknar varje morgon och är överlycklig över att jag kan se utan hjälpmedel!

SOVA!!!

2004-06-01T09:50:00.000+02:00

Vad kul grej det här är, med en blogg!!!

Inatt var det däremot inte så kul! Jag kunde inte somna... det händer faktiskt inte så ofta. Jag brukar kunna lägga huvudet på kudden och somna inom en halv minut. Men inatt gick hjärnan för högtryck.

GRUBBLERIER MITT I NATTEN

"Imorgon ska jag klippa mig och färga om mitt hår, undrar hur det kommer bli. Kommer jag bli nöjd? Men det är ju så himla dyrt! och pengar... hur mycket euro ska jag växla tills jag ska åka till Kreta med min kära syster och svåger och deras barn. Jag ska ju till Göteborg också, där behövs det i och för sig inga euro, men väl pengar! Tur att det inte vart en finlandskryssning efter namngivningen för Alexander den 18 juni, det hade blivit lite dyrt...

ROOM SERVICE PÅ HOLMGÅRDSVÄGEN?

Sedan ska ju syrran hjälpa mig att fixa en home makeover för mig. Hur ska man kunna fixa lägenheten på bästa sätt!!! Syrran har lämnat ett förslag på att göra om sängen till en loftsäng. Hur blir det då? Tänk om jag går upp för stegen och ramlar och slår mig på det hårda trägolvet?! Så klumpig som jag e! Då kan jag bli liggandes länge innan någon hinner sakna mig. Nej, jag måste upp och röka lite... undrar om det där som finns på taket på mitt höghus är farligt... alla master, paraboler och allt. Ser ut som en rymdstation där. Det surrar, lågt surrande. Nej, jag fimpar i den redan överfulla askkoppen... jag lägger mig...undrar om jag fimpade ciggen ordentligt. Måste upp å kolla... det ser ut som om jag lyckats fimpa den i alla fall. Jag lägger mig igen.

VÄNDER OCH VRIDER MIG

Jag ligger på vänstra sidan. När man gör det så hör man sina hjärtslag, har ni tänkt på det? Måste vända på mig. Klarar inte av att höra det... visst är det bra att det slår, men inte så hårt och högt!!! Ååååå jag blir galen! Måste sova för jag ska upp klockan sju. Jaha, vad ska jag göra på jobbet imorgon då? Har jag något jobbigt som ligger och väntar på mig där... Nej, inte än men snart kommer det... bokslut snart. Jag kommer ha semester i fyra veckor, kommer jag kunna koppla av? Kommer jag hinna med bokslutet när jag kommer tillbaka efter semestern? Jag har inget val. Det måste jag bara göra!

KOMMER JAG ATT FÅ BARNBARN?

Tänk jag kommer nog inte bli farmor eller mormor någon gång... Hur ska det gå till? Jag har ju inte ens en karl än! Jag är 33 nu. Träffar jag någon nu så tar det ett antal år innan man känner honom ordentligt (fast egentligen..känner man någonsin någon överhuvudtaget?) sen måste man kunna bli gravid också, sedan kan det ju vara bra ifall förhållandet klaffar också. Jag börjar ju bli gammal nu. Som pappa säger... se nu till att hitta någon så du inte hamnar på glasberget. Stress stress... vill jag ha barn då? Jag vet inte... men tänk om jag vaknar upp en dag och verkligen känner klockan ticka, tick-tack och känna... Gud vad jag vill ha barn. Det kanske händer imorgon eller om tio år... om tio år är det säkerligen för sent...

DAY AFTER TOMORROW

Ska man skaffa barn då? Jag kommer då osökt att tänka på filmen jag såg tidigare på dagen... Day after tomorrow, riktigt bra film förresten. Vart tar man vägen om det skulle bli en ny istid? Då skulle man nog vilja dö på fläcken eller skulle man kämpa? Ger man upp eller kämpar man?. Man måste ju se till att ens nära och kära hänger på om man behöver dra söderut eller nå't. Nej, jag måste försöka sova. Kan jag göra något åt allt det jag tänkt på just nu? Nej, alltså så måste jag sova. SOVA NU! Släng en tegelsten i huvudet så jag får sova!

Tack äntligen!"

Aj, aj, aj...

2004-05-30T17:02:00.000+02:00

Idag är jag beige. Det blev sen utekväll igår. Först firade vi mammas födelsedag hemma hos syrran, sen åkte vi in till stan. Målet var Golden Hits. Det var lång kö och jag försökte gulla med dörrvakten, men han KÄNDE INTE IGEN MIG!!! Skitställe. Det har ju för sjutton varit mitt andra hem!

VI fortsatte till Kickis längre ner på Kungsgatan. Rökigt, stökigt, svettigt. Dessvärre var sånglistan fulltecknad. Alla sjöng proffsigt, men det är förbålt tråkigt att bara sitta och lyssna. När karaokekvällen var över där gick vi till Karlssons vägg i vägg. Men det är en helt annan historia.